En god vän till mig har folianter om 1900-talspansarvagnar på toaletten. De utgör egentligen inte någon vidare bra toalettlektyr, sida upp och ned med tekniska data. Bra toalettlektyr ska vara fängslande, lättillgänglig och med tjusiga bilder – lite som Al Gores omtalade klimathotbok med andra ord.

Al Gore är inte direkt någon doldis – mer berömd nu än någonsin under Clinton-åren – och hans film med samma namn som boken har blivit oerhört uppmärksammad. Stina Dabrowski poängterade att man kallat honom en "Klimatmessias". Nåja! Det här är fortfarande en i raden av böcker om den nära förestående (och bitvis redan närvarande) klimatkrisen; kanske inte den bästa. Målgruppen för både filmen och boken känns som en intresserad amerikansk publik och målsättningen tycks mer vara att agera som ögonöppnare för de försiktigt bekymrade, men ännu inte helt övertygade.

Förnekare till klimatkrisen göre sig icke besvär förstås. De lär – som vanligt – påstå att det vetenskapliga etablissemanget inte är enigt om krisens vara och inte-vara. Gore mosar för övrigt det argumentet på sidorna 262–263. Och visst är det så att även förnekarnas hus kommer att översvämmas, vare sig de tror på det eller inte. Gore gör en bra poäng av det här. Han gör över lag bra poänger hela tiden och här lyser hans politiska skolning och mediaträning igenom – att stenhårt destillera ned komplexa budskap till korta, lättbegripliga entiteter. Hela boken är en sammanställning av hans diabilds-/powerpointföreläsningar som han turnerat runt med under många år och det märks: Det blir katastrof i popförpackning. Typsnittstorlekar varierar i ett, det finns heluppslagsbilder, flashiga citat, utviksbilder och granna färgbilder överallt. Filmen var en diabildsvisning översatt till rörliga bilder och boken är filmen inklämd mellan två pärmar.

Texterna är ibland korta bortom korta, en mening kan utgöra all text på ett uppslag. Boken är proppfull med oneliners och slogans; bitvis är det ingen berättelse och knappt läsbar, men väldigt väldigt tittbar. Insprängt i detta kommer gulfärgade sidor med längre textsjok. Detta är Gores högst personliga självbiografiska krönikor (precis som i filmen) där han på olika sätt ställer sitt miljöengagemang i relation till sin personliga historia: Hans mentor Roger Revelle, hans fru Tipper och hans son Albert som nästan dödades i en bilolycka och som innebar en omvändelse för Al själv om vad som är viktigt i livet och inte. Familjen, livet, i förlängningen förutsättningen för livet – miljön.

Denna personliga relation till kampen för miljön är kärnan i Gores framställning. Miljökrisen, eller snarare lösningen på den, är framförallt en moralisk, nästan andlig, fråga. Det implicerar att en stor del av ansvaret för att hitta ut ur eländet ligger hos oss själva, på individnivå. Boken avslutas också med en hel del tips om vad vi själva kan göra. Detta, kombinerat med ett par passager där Gore pekar på att marknaden (samma marknad som skapat problemen alltså) utgör nyckeln till lösningen gör att åtminstone jag rynkar på pannan. Att exempelvis handeln med utsläppsrätter i vissa delar av världen resulterat i att företag tjänar på att släppa ut mer koldioxid nämner han inte ens. Kanske vill han inte komplicera verkligheten mer än nödvändigt – det påstås ju att folk inte orkar med för många dåliga nyheter på en gång och att de då hellre ger upp och fortsätter som vanligt.

Men poängerna i boken är ovedersägliga. En styrka med boken är att Gore verkligen berör de flesta facetterna av detta enormt mångsidiga fenomen. Till och med lilla Sverige får vara med på ett hörn, även om det är i den föga smickrande kontexten av algblomning. Är man någorlunda insatt i hotbilden känns mycket som en upprepning, även om man då och då får något nytt till livs. De enkla diagrammen och kärnfulla budskapen har faktiskt ett genomslag som då och då förstör en fördom eller föreställning. Personligen kändes det bra att få i svart på vitt att Europa ligger nära tvåa efter USA som värsta miljöboven i världen. Inte Kina. Inte Indien. Vi.

Är man helt oinsatt i problematiken är nog den här boken väldigt bra, eller borde vara det i alla fall. Innehållet, eller syftet med boken, är givetvis värt högsta betyg även om denna recension kanske inte främst handlar om budskapet. Formen tar lite överhanden och den som tar sig igenom denna extremt lättforcerade coffee table book on catastrophy kan sedan med fördel vända sig till tyngre och betydligt mer utförliga alster inom området.