I november 1939 attackerade Sovjetunionen det neutrala grannlandet Finland. Andra länder lät det passivt ske – under vinterkriget kom ingen Finland till stöd. Trots det lyckades det dem länge att hålla stånd mot vad som borde ha varit en övermäktig fiende. Det är som gjort för en dramatisk historieskrivning: det onda imperiet mot den lilla fria, fredsälskande grannen – David mot Goliat i modern tappning.

Robert Edwards skildrar i den här boken händelseförloppet från förspelet till kriget, fram till dess att Vinterkriget avslutas. Det är väl närmast överflödigt att konstatera att skildringen handlar om två saker; de Stora Männen (Mannerheim, Stalin, Molotov med flera) och det diplomatiska spelet dem emellan, samt olika militära sammanstötningar. I den frågan liknar boken väl det allra mesta som skrivs på temat militärhistoria.

Det är för all del inte dåligt skrivet, men nu är det ju inte den första boken som skildrar Vinterkriget. En snabb sökning på Libris ger över 200 olika titlar bara på svenska bibliotek, både på engelska, finska och svenska. Man kan därför fundera över värdet att skriva ännu en bok på temat?

Ett stort värde hade varit om boken – som delvis utlovas i reklamen – hade analyserat den sovjetiska sidans agerande inför kriget. Här skulle en ny bok eventuellt kunna bidra med något verkligt nytt till den historiska forskningen. På senare år har ju nämligen ett stort antal arkiv från den sovjetiska tiden öppnats upp, vilket har möjliggjort mycket ny arkivforskning, inte minst om Andra Världskriget. Men inget av detta utnyttjas här. Boken innehåller ingen ny forskning, utan bygger helt på redan tidigare publicerad litteratur – och att döma av litteraturlistan nästan uteslutande på mycket gammal sådan.

Inte nog med att boken inte tillför särskilt mycket nytt – dess fokus ligger främst på Finland och västmakterna. Hela frågan om varför Sovjetunionen agerar som de gör blir däremot mycket ytligt behandlad. Edwards pekar – precis som många före honom – på landets officiella krav om att säkra Leningrad (S:t Petersburg) från aggression. Han antyder också en hög grad idioti, dogmatism och okunnighet från de sovjetiska ledarnas sida. Det stämmer kanske i båda fallen – men räcker det verkligen som förklaring till varför Sovjet agerade som de gjorde?

Slutet kommer mycket hastigt – såväl i Vinterkriget som i den här boken. Förvånande nog nämner Edwards inte någon gång det så kallade Fortsättningskriget (utom i en mycket kryptisk, avslutande mening som närmast kräver att man som läsare redan känner till vad som senare hände). Finland och Tyskland kom då att gemensamt attackera Sovjetunionen – och Finland nöjde sig då inte bara med vad man tidigare hade förlorat, utan ville ha betydligt mer än så.

Att historieskrivningen blir rumphuggen när detta utlämnas säger väl sig själv. Mer tragiskt är dock att det därmed verkar som att Edwards faktiskt har för avsikt att skriva en hjältesaga, vilket förtar en del av trovärdigheten i övrigt.