Jonas Karlsson är en sån där sjukt begåvad skådespelare. För varje film han gör får han bättre och bättre recensioner, och vi ska inte ens tala om hans teaterföreställningar. Och det verkar inte ens finnas några skandaler kring honom, som med en hög andra Dramaten-skådisar. Dessutom minns jag att jag sett honom i en intervju i Sen kväll med Luuk för några år sedan då det avslöjades att han dessutom var en rätt duktig konstnär samt sjöng Frank Sinatra-låtar utan att göra bort sig det minsta. Och så kan han tydligen skriva böcker också. Det skulle inte förvåna mig det minsta om han syr sina egna kläder och har byggt sitt eget hus och blir stjärnforward i landslaget när Zlatan tackat nej för gott.

Fast jag har inte läst många sidor i Det andra målet innan de där sura tankarna springer undan och gömmer sig. Det blir rätt tydligt att Jonas Karlsson inte är värd den där bokutgivningen för att han är Jonas Karlsson, utan för att han faktiskt är en förbaskat begåvad författare (också).

I tidigare recensioner har novellerna jämförts med filmen Short Cuts (märk väl, filmen, inte boken av Raymond Carver). Dock har väl varenda novellist de senaste tio åren jämförts med just Carver och jag håller inte riktigt med här. Visst har Carver satt en riktlinje för hur noveller ska skrivas nu för tiden, men isbergstekniken var han knappast först med. Och hur man kan hävda att Karlsson korrelerar med filmen och inte boken Short Cuts går mig rakt förbi och verkar mer vara ett sätt att förminska författaren Jonas Karlsson. Som att han inte skulle kunna vara litterär för att han är skådespelare.

Novellerna går in i varandra, och företeelser och personer återkommer, men ofta är det så fragmentariskt (utan att för den skull bli sådär överdrivet isbergsaktigt som ändå varit fallet hos en del novellister) att jag har svårt att se det filmiskt. Och ledtrådarna man får stämmer – fast bara nästan. Ska man hitta lösningen lär man få grubbla ihjäl sig och jag är mycket tveksam till att det är meningen.

Fokus i novellerna ligger kring restaurang Gondolen uppe vid Katarinahissen på söder i Stockholm, det är en ständigt återkommande mötesplats, en fiktiv författare och spoken word-poet (Coletho) och ett brev på insidan av en vindruta adresserad till jaget.

Genomgående är också att karaktärerna tänker för mycket. De gör inte vad de själva vill, utan de funderar på hur deras handlingar kan uppfattas, nästan till absurdum. Som i novellen "Du vet inte om du ska säga Familjemeny, som det heter" som är en lång monolog, fast skriven i andra person, där duet inte kan få sig till att beställa det som på menyn heter "familjemeny" av ett rent socialt mindervärdeskomplex.

Perspektivet i andra person, med texten riktad i ett "du" återkommer i novellerna, och är något jag personligen är väldigt förtjust i redan sedan tidigare. Det gör texten trängre, som en kikare med bara fokus på textens du. Subjektivt och med skygglappar, och på samma gång uppfriskande som omväxling.

Sammanfattningsvis måste jag bara buga och bocka och lägga ifrån mig alla missunsamma och raljerande tendenser. Jag har alltid fallit för Jonas Karlsson som skådespelare, och jag faller för honom som författare med.