Spoken word för mig innefattar allt jag gör på scenen när jag inte sjunger – poesi, ståuppkomik, liggnertragik, radiokrönikor och blandningen av allt det där. Det är alltid bra med ett anglosaxiskt ord för det man gör för då låter det som en fräsig ny grej när man likaväl hade kunnat kalla det Snack.

Så beskriver Emil Jensen innehållet i den här ljudboken. För mig är han en totalmänsklig upplevelse. Första gången jag hörde honom var på en stödfest för ett mänskligt nätverk där han drog ned skratt och applåder för sin brevväxling med JO efter kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg. Nästa gång jag hörde honom var det musik bakom orden och sedan dess har jag följt hans musik och de texter han återkommande publicerar på webben. Jag ser honom för sällan på scen och hör honom för sällan på radion.

"Mellansnack" är inte en vanlig ljudbok. Inte en vanlig skiva. Det är en samling texter skrivna för det talade ordet och framförda inför publik. En liveinspelning.

Emil Jensen blandar poesi och fria tankar med hejdlös humor. Med en stor dos medmänsklighet delar han med sig av sina betraktelser av galenskap och ogalenskap. En samtidsanalys utan självklara svar, men med många frågor. Varje ord bär en liten, liten mening som när de arton olika texterna tagit slut vuxit sig så stora att jag ser världen med andra ögon.

Hiphop-texter, Alf Svensson, stockholmsbeteenden och NATO är några saker som får ny form genom Emil Jensens ordvändningar och formuleringar. Han är en språklig kameleont som med de mest makalösa sätt att vända ut och in på det svenska språket skapar en bild av världen jag tycker om. Genom Emil Jensens texter förändras mitt sätt att tänka. Visst håller mycket på att gå åt helvete och visst har världen blivit en kall och galen plats men det finns fortfarande människor som inte givit upp. En kärleksfull motståndsrörelse som jag gärna vill tillhöra. En god konspiration jag gärna vill tro på

"Mellansnack" är både ett bokslut och en introduktion. Emil Jensen börjar med att presentera sig som en naiv idealist som dör på slutet och avslutar som ensam optimist; "Vi blir färre och färre som tycker att det bli bättre och bättre. Så när det en dag blivit riktigt bra finns det ingen kvar som tycker det."

Det dödliga allvaret har aldrig varit roligare. Eller låtit bättre.