Fyrländerna ligger i krig med enorma insekter, en kamp som har pågått sedan lång tid tillbaka och som nu håller på att förtära kejsardömet. I spetsen för kampen mot fienderna finns Kretsen. Femtio personer som av Kejsaren blivit utvalda för sina olika, men likväl exceptionella, talanger och gjorts odödliga för att deras kunskap aldrig ska gå förlorad. Vi får följa händelserna via Jant, eller Komet som han också kallas. Hans förmåga att flyga gjorde honom till medlem i Kretsen och budbärare vid fronten.

Till en början är det lätt att vaggas in i föreställningen att det här är en vanlig fantasybok. Grundhistorien utstrålar inte direkt unicitet, och som om det inte vore nog är bland det första man möts av när man slår upp Krigets år en karta över ett fiktivt landområde. Men där någonstans på vägen tar likheterna med många av de strikt genrebundna fantasyverken slut, och man inser att detta inte är det slöseri med papper som Robert Jordan sysslat med i 17 år.

Steph Swainston anses, tillsammans med en skara andra unga författare, tillhöra "the New Weird". En genre som blandar sci-fi, fantasy och skräck, och som hos sina läsare lämnar en "konstig" underton. Vare sig Swainston erkänner sig tillhöra "the New Weird" eller inte, finns det är en hel del som är konstigt i Krigets år. Tideräkningen verkar ligga nära vår egen, men vi, människosläktet, syns inte till trots att berättelsen verkar utspela sig på Jorden. Lönnmördare använder armborst för att göra slut på sina offer och tar sedan spårvagnen hem. Bokens huvudkaraktär är missbrukare av drogen "katt" som får honom att hallucinera sig bort till Skiftet, platsen dit man kommer efter döden, i flera dagar i sträck.

Det finns också en hel del som inte är speciellt konstigt alls. Boken är en krigsskildring och de många slag som beskrivs görs så på ett precist, detaljrikt, trovärdigt och väldigt visuellt sätt. Dessa skildringar är precis så storslagna och pompösa som de ska vara, i bästa Sagan om ringen-anda.

Den här blandningen av traditionell fantasy och lite mer underliga, på snudd till absurda, inslag sammanfogas till perfektion i bokens huvudsakliga styrka – porträttet av huvudkaraktären Jant. Här samsas de traditionella inslagen i fantasygenren – Jant är en form av hybridmänniska med enorma vingar och förmågan att flyga – med ett underligt, men väldigt komplext och väl sammansatt personporträtt. Hans bakgrundshistoria är inte så överdrivet klichéartad som den i värsta fall skulle kunna vara, han är ingen hjälte, utan tvärtom, en missbrukare som ofta missköter sitt jobb. Swainston anger William S Burroughs som en av sina främsta inspiratörer och vi som läsare har förmodligen honom att tacka för den väldigt realistiska, om än något skruvade, bilden av Jants missbruk.

Tyvärr lyckas inte Swainston överföra den här blandningen av det förväntade och det lite mer oväntade och udda i romanens helhet, utan många gånger känns det som att hon lägger till det där konstiga just för att det ska vara konstigt, vilket ibland skapar en något krystad stämning.

Jag tyckte om den här boken, men jag är en väldigt kräsen person, och en sådan där jobbig människa för vilken minsta småsak kan förstöra en upplevelse. Det här är första delen i en trilogi. Med denna vetskap i bakhuvudet förväntar jag mig som en läsare ett slut som får mig att girigt hungra efter mer. Inte nödvändigtvis en hysterisk cliffhanger såsom manusförfattarna till 24 har utvecklat dem, men i alla fall ett sug efter vad som komma skall. Jag tyckte som sagt om den här boken, och när jag lagt den ifrån mig hade jag en "det ska väl bli spännande att se vad som kommer att hända och jag skulle väl läsa fortsättningen om den skulle dyka upp på mitt soffbord"-känsla. När jag egentligen vill ha en "h e r r e g u d vad spännande vad ska hända sen vad ska hända sen jag måste måste MÅSTE läsa fortsättningen nu nu NU"-känsla.