Journalistiken är inte vad den borde vara. Det är, som kanske framgår av titelns Twain-parafras, utgångspunkten för Anders R Olssons bok Lögn, förbannad lögn och journalistik. I en verklig demokrati bör journalistiken förse medborgarna med den kunskap de behöver för att ta initierade demokratiska beslut, menar Olsson. Och stora delar av journalistkåren med honom. Varför fungerar det då långt ifrån så?

Det är ingen enkel problemställning och Olsson ger inga enkla svar. Eller, det enkla svaret vore förstås medias ökade kommersialisering, men det är inga stora konspirationsteorier han bjuder på. Förr drevs tidningar – och då handlade det ju främst om tidningar – på ideologiska grunder. Men precis som demokratiutredningen för ett antal år sedan slog fast har samhället trots allt blivit betydligt mer jämlikt. Det betyder att, precis som de politiska partierna närmar sig varandra eftersom de alla vill åt samma stora väljargrupp, vill medierna åt samma konsumenter.

Därför glider exempelvis kvällstidningar och morgontidningar närmare ihop och därför utgör inte heller Public Service någon verklig motpol. De konkurrerar också om publikens tid och pengar. Och då finns det inte utrymme för lågsiktighet, djuplodande granskning och demokratiutveckling. Då tävlar alla om att ge publiken vad publiken vill ha. Drevet går. Ingen vill komma på efterkälken och alla skriver samma sak.

Betyder det att alla vi som konsumerar medier av olika slag helt enkelt är idioter? Stora barn som glufsar i oss vad som smakar gott för stunden? Nja, precis som vi får de medier vi förtjänar får också media den publik de förtjänar, menar Olsson. Om vi vill läsa om våldet i samhället beror det, bland annat, på att vi lärt oss av media att våldet är ett viktigt problem.

Och det är det förstås också, men frågan är hur proportionerna egentligen ser ut. Föreställningen att våldet i samhället ökar enormt i både omfång och styrka späds hela tiden på av media medan experter av olika slag har betydligt svårare att belägga sådana tendenser. Men med journalisternas pressade scheman och tighta ekonomiska resurser finns inte plats för någon fördjupning eller ens bakgrundskoll. Det som är nyheter i dag är på grund av konkurrensen gammalt i morgon. Då skriver man hellre ”Y påstår att X har …” än ser till att man med kött på benen kan verifiera vad X egentligen har gjort.

Större delen av boken diskuterar just hur media ljuger och varför. Hur man skapar nyheter med hjälp av exempelvis kontroversiella uttalanden, med tveksamma opinionsundersökningar och ren sagodramaturgi. Här är Olsson tydlig, konkret och riktigt underhållande, inte minst när det gäller att visa på vanliga brister i rapporteringen från avlägsna länder. I ett exempel påvisar han hur vitt skildra nyheter från vitt skilda delar av Indien illustreras med samma bilder och frågar sig vilken uppfattning indierna skulle få av oss om exempelvis det svenska rikdagsvalet illustrerades med bilder av grodhoppande, aspackade svenskar på midsommarfirande.

Trots inledningens något väl ingående definitionsharvande och slutdiskussionens kanske lite flummiga letande efter alternativ – som ändå innehåller en del konkreta experiment och åtminstone en jäkla massa god vilja – är Lögn, förbannad lögn och journalistik en insatt, indignerad och riktigt spännande bok om brister, men också möjligheter, i vår tids media. Hur, när och varför våra sanningar om världen ser ut som de gör är frågor som ständigt förtjänar en plats högt upp på dagordningen.