David Toscanas Klagosång över Miguel Pruneda är en bok om döden. Allmänt har den fått ett rätt bejublande mottagande, men själv kan jag inte se den stora tjusningen. Här har vi grannen och tillika före detta tjurfäktaren som avlidit och bevaras i sitt formalinfyllda badkar. Vi har kyrkogården med krymplingen i barnvagnen och skelettet efter en överfallen tonårstjej. Och kistan med Emigdio, pojken som begravdes levande. Samt en hemmasnickrad konspirationsteori om makthavarnas iblandning i en decennier gammal flygolycka. Och i mitten av allt: Miguel Pruneda, kontorsarbetaren som inte vill fira sina trettio år som anställd och runt vilken hela detta lätt skruvade drama utspelar sig.

Såhär i sammanfattad form kan romanen framstå som färgstark, tät och intensiv, men i själva verket rör det sig mer om en halvdyster lågmäldhet i ett slags lagomtempo. En milt nedtonad grotesk med stora existentiella anspråk bakom kulisserna. Det är livsledan som står i centrum: Prunedas snart psykotiska kris och hans både tappra och tvivelaktiga försök att hantera denna, alltmedan den mexikanska solen ständigt lyser på kyrkogården och otalet andra dödsmotiv. Det handlar om verklighet och fantasi, nederlag och upprättelse, nutid och dåtid, och så döden, döden, döden.

Och visst vet han vad han gör, Toscana, med sin vattentäta stilistik och sina behärskade, miljöbeskrivningsfria scener. Karaktärerna är påtagligt mänskliga samtidigt som de har förmågan att bryta av mot det ordinära och säga eller göra oväntade saker. Monterrey, skådeplatsen som också är författarens hemstad, växer under berättelsens gång fram för läsaren på ett ganska behagligt sätt. Och nog för att det förmedlas en hel del av den där klaustrofobiska utstrålningen Pruneda har, man kan ta det till sig och man känner med honom.

Så kommer ändå tomgången. Efter hand börjar alla motiv och sidospår vissna när de inte varieras eller utvecklas, karaktärerna blir ett småtrist umgänge, och där sitter man och önskar sig nya avslöjanden och överraskningar som inte kommer. Till exempel rör flera av sidospåren övergrepp, mord och ouppklarade oegentligheter, och alla är de spännande, men förtätning eller upplösning gives ej. Istället är det Pruneda och åter Pruneda det ska fokuseras på – en karaktär vars förmåga att engagera kanske överskattats av författaren.