Poängen med en myt är inte att vara sann. Det är att den ska vara allmängiltig. Att samma arketyper, samma handlingar, samma sorters hjältar och skurkar dyker upp både i antika myter och i moderna actionfilmer beror inte på idébrist utan helt enkelt på att det är universella historier som gäller i alla tider och kan berättas ur många olika vinklar. Homeros, Eyvind Johnson, Ulf Lundell, Margaret Atwood och James Joyce har alla skrivit om Odysseus – och skrivit OM Odysseus – och ändå lyckats berätta egna historier av det, precis som likheterna mellan Jesus och Gandalf (vishet, anti-våld så långt som möjligt, offrar sina liv, återuppstår i vita kläder…) inte nödvändigtvis betyder att Tolkien bara tänkte "Äh, jag snor en bit från Markus här, det är det ingen som märker". Oavsett ursprung så är historien relevant.

Det är därför Canongates mytserie känns både kul (att den lyfter fram detta eviga recyclande, återberättande, omtolkande) och lite krystad (författare har ju berättat om myter i alla tider även utan att det ska behövas göra en serie av det). Och Jeanette Wintersons "Tyngd" är ett utmärkt exempel på den där kluvenheten.

Winterson är en ordbrukare av högsta klass, det kan ingen ta ifrån henne. "Lighthousekeeping" var en av förra årets absolut största läsupplevelser för mig; poetisk, mångbottnad, kärleksfull utan att vara smörig, smart utan att vara konstruerad, intertextuell (både Robert Louis Stevenson och Darwin fick plats) utan att tappa den djupt personliga touchen. Ett mindre mästerverk, helt enkelt.

"Tyngd" är tydligen den första roman som hon någonsin skrivit på beställning, och tyvärr märks det. I stället för att låta sin roman om Atlas och Herakles stå på egna ben utformas den långa stunder mer som ett brev från Jeanette Winterson till sina läsare – "Varför jag skriver om Atlas och Herakles". Och även om det är läsvärt så känns det lite som att titta på en film med kommentarsspår på – första gången vill man helst ta till sig historien på sina egna villkor, inte få alla detaljer om hur inspelningen gick till. Det finns romaner där den här sortens personliga vinkling vävs in väldigt väl – "Drömfakulteten" är ett exempel – men i "Tyngd" känns det mer som om styckena i första person blir avbrott, pauser i berättandet.

Det är lite synd, för långa stycken är "Tyngd" väldigt vacker. Winterson har inte försökt tvinga in myten i någon nödtorftigt hopfixad modern värld utan låter Atlas förbli den bestraffade titanen som bär upp världen och Herakles den typiskt machokorkade muskelhjälten som ska göra mirakel och lägra kvinnor i mängder men inte vet varför, och bygger storyn runt vad som händer när Herakles för att få Atlas hjälp själv måste bära upp världen ett tag medan Atlas plötsligt blir fri… Båda är fångar på sitt sätt, båda oförmögna att bara lägga ifrån sig sin börda och gå därifrån.

Ingenting har en oväntad egenskap. Det är tungt.

Det är en historia som handlar om fri vilja, om vad vi kan göra med våra liv, och vad kärlek kan betyda. Att livet, precis som universum, kan expandera. Och mycket riktigt känns det som att de styckena, där de gamla grekiska hjältarna och gudarna dryftar universum och dess oändlighet och de begränsningar detta ger – ryska rymdhundar till trots – är det som verkligen berör och resonerar, medan Wintersons personligt hållna förklaringar till varför de berör och resonerar kanske borde fallit under rubriken "efterord".