Kan forna tiders sjörövare vara goda demokratiska förebilder? Nej, frågan är inte så långsökt som man skulle kunna tro. I alla fall inte om man får tro den amerikanske historikern Marcus Rediker.

I nya boken Pirater synar Rediker de skurkar som trafikerade de sju haven under sjöröveriets guldålder i början av 1700-talet. Vilka var de och varför valde de det liv de valde?

I populärkulturen har piraterna blivit närmast romantiska hjältar och, tja, det vore ju inte första gången vi väljer att idealisera historiens verkliga skitstövlar. Tänk bara på de medeltida riddarna, till exempel. Men med piraterna är det tydligen något annorlunda. Inte för att de inte rånade utsatta sjöfarare eller slog ihjäl folk när andan föll på, för det gjorde de ju. Men de tycks också ha haft en utpräglad hederskänsla och ett demokratiskt system som de flesta i deras samtid knappast kunde drömma om.

Piraterna, menar Rediker, var helt enkelt sjömän som fått nog av usla arbetsvillkor och despotiska arbetsgivare. De var underbetalda, undernärda, och ständigt utsatta för faror och godtyckliga bestraffningar från maktfullkomliga överordnade. Ibland fick de helt sonika nog, slog ihjäl sin kapten och tog över skeppet. Eller så tog de tillfället i akt när fartyget kapades och gjorde gemensam sak med piraterna.

Oppositionen till handelsfartygens hierarkier och levnadsvillkor präglade sjörövarnas hela tillvaro. Bordade de ett skepp tillfrågades besättningen om kaptenen var en hederlig man eller inte. Fick han goda vitsord kunde han till och med få behålla sitt skepp men hade han varit grym mot sin besättning straffades han. På piratskeppen å sin sida reglerades kaptenens makt noga. Han valdes och kontrollerades av sin besättning. För dem som skadades samlade man gemensamt till ett slags primitiv sjukförsäkring. Man delade sitt byte och festade och levde gott så länge man kunde.

Det är ingen romantisk bild Rediker målar upp. Men det är en livs levande motkultur. På piratskeppen samlades ”all världens skurkar” av olika nationaliteter, etniciteter, hudfärger och ibland också kön. Sjörövarna levde korta, brutala liv som ofta fick blodiga slut, men de gjorde åtminstone ett försök att skapa en egen tillvaro efter egna idéer om vad som var rättvist, hederligt och helt enkelt kul.

Det händer alldeles för sällan att professionella historiker lägger sig i populära föreställningar och myter. I Pirater visar Marcus Rediker att ett sådant perspektiv inte bara är möjligt och matnyttigt utan också kan vara riktigt underhållande.