Kameleonten Kamilla är ingen vanlig kameleont. Istället för att smälta in i sin omgivning, speglar hon den. Om det är en sol på himlen, så är det även en sol på Kamillas kropp. I Kamillas värld råder med andra ord en egen logik.

Det här är ganska lågmäld bok. Varje uppslag har samma grundstruktur med en stor bild på vardera sidan. Bilderna åtföljs av en eller två rader text.

Kameleonten Kamilla går ut på promenad och det är en dag med maximalt omväxlande väder. Kamilla följer vädrets växlingar, när det blir åska tar även hennes svans formen av en blixt.

Vi ser hela tiden Kamilla i profil, så vi ser bara ett av hennes ögon i taget, hon tittar faktiskt aldrig rakt på oss läsare. Hon är hela tiden på väg åt något annat håll. Hennes öga ändrar också färg, det ger ett lite oroligt intryck. Inget är statiskt, allt är i förändring.

Samtidigt finns här flera lekfulla grepp. Ett återkommande tema är att texten berättar att Kamilla tänker på något, men vad det är hon tänker på får vi själva se/tolka i tankebubblan på bilden som är fylld av en illustration. Glass är inte så svårt att gissa sig fram till, men är det verkligen popcorn hon kommer att tänka på när snöflingorna yr runt henne? Och vad föreställer egentligen den lilla högen hon tänker på när hon vandrar i dimman? Klurigt. När hon dricker blåbärssoppa påverkar även det hennes yttre färg.

Pernilla Stalfelt är skicklig på att använda ljudeffekter. Bardang, Kreegahhh, Tjoff och Kluck är några av de ljud som är med och formar berättelsens karaktär.