Nancy Chan lever i en Sex and the City-dröm. Hon bär det senaste modet, hon är exotisk och vacker. Hon bor på Manhattan. Hon tjänar hundratals dollar innan lunch och är ständigt beundrad av rika män. Och hon har ännu mer sex än tjejerna i Sex and the City. Detta beror på att hon är en callgirl, en ovanligt selektiv och välbetald prostituerad. Detta är hennes dagbok.

Författarinnan Tracy Quan har själv en liknande bakgrund. Det står på insidesfliken. Antagligen för att man ska sugas in i en ohjälplig fascination av blandningen "based on a true story", elände, sex och glamour. Kittlande och allt på samma gång!

Men det här är inte en moralisk eländesberättelse, nej det är en skildring som får Pretty Woman att framstå som socialrealism. Förutom det ovanliga yrket är detta en typisk underhållningsroman med vackra människor och mycket pengar. Så här käckt skriver Prisma förlag om boken:

Callgirl på Manhattan är en underbart intelligent, sexuellt rättfram och uppsluppen roman där vi får lära känna Nancy Chan, en 2000-talets callgirl som bor och arbetar på Upper East Side på Manhattan. Nancy är full av motsägelsefulla begär. Hela tiden måste hon välja mellan att älska och att tjäna pengar. På en bra dag får hon göra bådadera.

Nancy har velat bli hora sedan hon var tio år och börjar sin bana som 13-åring med sin pedofil till granne. I berättelsens nu är hon förlovad med en lyckligt ovetande man som hon gör allt för att hemlighålla sitt yrkesliv för. Vännerna, kollegerna, figurerar också. En av dem är dessutom politiskt aktiv och är med i en form av fackförbund för sexarbetare. Här framförs åsikter som att det är patriarkatet som försöker hålla nere kvinnor genom att kriminalisera prostitution och att män är rädda för starka kvinnor som tjänar pengar på sin sexualitet.

Boken är ett klassiskt fall där det är svårt att separera berättarjaget från författaren. Men när Tracy Quan i intervjuer går ut med att boken är till stora delar verklighetsbaserad och att hennes ambition med den är att ge en ärlig bild av yrket som callgirl och människorna bakom yrkesrollen, måste man som läsare förutsätta att åtminstone skildringen av prostitutionen som yrke är överensstämmande med Quans sanningar, eller åtminstone den bild hon vill förmedla. Nancy ska framstå som en självständig yrkeskvinna, helt utanför den traditionella bilden av horan som narkoman och sexuellt utnyttjad från barndomen.

Petra Östergren gav nyligen ut boken Porr, horor och feminister där hon skriver att de prostituerade själva har osynliggjorts i debatten om prostitution. Utan möjlighet att ge sin egen syn har radikalfeministerna omyndigförklarat dem genom att beskriva dem som viljelösa offer. Här får ju en prostituerad kvinna komma till tals, men hon lyckas inte övertyga mig om att prostitution är ett trevligt yrke vars enda brist är olagligheten och de dåliga arbetsvillkoren. (För att inte tala om vad prostitution som fenomen gör för synen på män och kvinnor och jämställdhet.)

Men det finns en moralisk kluvenhet även i romanen. Å ena sidan försvarar Nancy sitt arbete med en mängd argument: hon har valt det själv, hon har bara kunder som visar henne respekt, hon är professionell och duktig på sitt jobb, jobbet är spännande och upphetsande, ofta uppskattar hon både sexet och kunden. Å andra sidan beskrivs alla hennes tricks för att undvika upptäckt: hon har olika namn med olika kunder, olika telefonnummer och mobiler hon skiftar emellan, hon har låsta lådor med sexiga underkläder och sexleksaker, hon krypterar sin dagbok, hon är inte ens ärlig mot sin terapeut, och hennes stora skräck är att fästmannen ska få veta vem hon egentligen är. Hon uttrycker aldrig någon verklig värme, utan betraktar sina vänner, sin fästman, och sina kunder med misstänksamhet. Det är svårt att svälja att Nancy skulle vara en helt vanlig framgångsrik kvinna som är stolt över sitt arbete.

Hur det än är med budskapet och moralen hade detta kunnat vara en spännande historia. Det är det inte. Den lider av alla de brister verklighetsbaserade historier brukar lida av: språket är torftigt, historien har en otydlig början och ett otydligt slut, det är för många karaktärer varav inte alla är relevanta, bihistorier försvinner ut i tomma intet och händelser och personer presenteras i en så avig ordning eller inte alls, att det är svårt att följa med. Hur träffade Nancy sin fästman till exempel? Och vad känner hon för honom? Hur var hennes barndom? Varför tyckte hon att det lät som ett bra jobb att bli hora? Vad tillför terapisessionerna berättelsen?

Och trots alla försäkranden om hur glamouröst jobbet är och alla porriga sexscener som förmodligen ska vara upphetsande, men inte är det, för att allt bygger på akrobatik och tillbehör och skådespeleri, känns det precis tvärtom. Slitsamt och förnedrande.

Det är oroande att alla kanske inte kommer att se det. Att en massa killar och tjejer i nedre tonåren kommer att cirkulera den här boken med öronmärkta sidor där det är som snuskigast. Unga killar och framför allt tjejer som tycker att det här verkar vara coolt, ett sätt att få råd med Pradakläder och att uppnå glamour på. Ett ännu enklare sätt än att göra karriär i en dokusåpa.

Det är cyniskt att skriva en sådan här bok. Det är cyniskt att ge ut den. Dessutom tillhör boken det absoluta bottenskrapet i den chicklitgenre den så gärna vill tillhöra.