Familjen i fokus, och då i synnerhet kärnfamiljen – så ser det ut i många sammanhang. Därför känns det extra roligt att ramla över en bok som denna som tar upp detta att andra vuxna än barnets föräldrar också kan ha en mycket viktig roll i barnets liv.

Här är det Ella som valt att bo hos mormor när hennes föräldrar åker till Mallorca. På dagarna träffar hon sin morbror Tommy. Det är han som kallar henne Lill-Zlatan och det är kanske inte så konstigt med tanke på att hennes ständiga följeslagare är en fotboll som hon bär runt på i ett nät. Fast Tommy är inget vidare bra på fotboll, så de brukar hitta på andra roliga saker.

Hemma hos mormor är miljön traditionell. Det verkar vara mormor som står för markservicen och där finns tre andra vuxna morbröder (bor de fortfarande hemma?) som ger ett anonymt och passivt intryck. Ella omnämner dem bara som morbröderna, som en klump, inte några individuella personer. Då är det annorlunda med Tommy. Han sticker ut ur mängden med sina färgglada kläder och sitt lekfulla humör. Det verkar helt enkelt aldrig vara tråkigt i Tommys sällskap.

En dag finns det en annan person i Tommys lägenhet när Ella kommer dit. Han heter Steve och han tänker visst också vara med när Ella och Tommy ska hitta på något kul, trots att Ella inte tycker att det är någon bra idé. Nu får svartsjukan stort spelrum. Ella hittar på många sätt att bestraffa Steve för att han konkurrerar med henne om Tommys uppmärksamhet, men Steve verkar vara ganska immun mot bus, allt passerar utan kommentarer.

Vändpunkten kommer den dagen då Tommy blir krasslig och inte kan vara med och leka. Först håller sig Ella på sin kant, men när det blir för långtråkigt går hon till slut motvilligt med på att spela fotboll med Steve. När hon väl skippar sin avvaktande attityd upptäcker hon att det kan vara riktigt kul att leka med Steve också.

Bilderna i boken är en ren njutning, Pija har verkligen skapat en egen stil. Hon fångar det karaktäristiska i varje miljö. Det är realistiskt, samtidigt som det finns något som bryter av och skapar dynamik. Hon jobbar väldigt spännande med vinklar och perspektiv, möbler eller väggar lutar ofta i det utsnitt hon valt.

Uppslagen varierar mellan att visa allt från en händelse upp till fem olika händelser, men de bildar ändå en helhet. Det är en välavvägd balans mellan alla bildelement. Textmassan känns också utplacerad med omsorg. Just omsorgsfullheten i förhållande till detaljerna gör att det finns mycket kvar att upptäcka vid omläsningarna av boken. Allt från att badhusskåpsnyckeln faktiskt har ett sådant där gummiband som man kan trä runt fotleden eller armen, till att den del av kroppen som är under vatten förvrängs på ett trovärdigt sätt. Här finns flera roliga hälsningar, till exempel läser Ella högt för Tommy ur Gittan och gråvargarna och en kort stund tycker jag mig se hunden Bodil i en busskur, men det var nog en annan hund…

Tänk om alla barn hade tillgång till andra vuxna, släktingar eller vänner till familjen, som de kunde bygga upp självständiga relationer med. Det är så mycket fokus i media på att skaffa egna barn, när man lika gärna kan finnas med som en viktig person i andra barns liv. Även vuxna behöver bonusbarn!