Sommarlovet närmar sig sitt slut och Amal skriver en för-och-emot-lista: Att bära eller inte bära? Det handlar om hennes beslut att börja bära slöja på heltid. Hon är 16 år och ska börja tredje terminen på McCleans Grammar School. Det känns som ett naturligt steg i förhållande till hennes tro på islam att bära slöja, samtidigt som hon är medveten om att det är ett beslut som kan uppfattas som provocerande för många, inte minst på hennes skola, där det inte behövs mycket för att sticka ut ur mängden.

På lågstadiet räcker ett par uddastrumpor som förevändning för att reta nån. Så en musse (öknamn för muslim, inte mus) som inte äter fläskkött, firar id, har ett efternamn som är omöjligt att uttala och en mamma som hämtar en från skolan i slöja och Guccisolbrillor med en bil med dekalen ISLAM BETYDER FRED i bakrutan kan bara glömma en anonym tillvaro.
Du Amal, varför låter arabiska bokstäver som när man nyser?
Du Amal, ska du ha en baconburgare?
Du Amal, har du en kamel som husdjur eller?

Ibland är man helt enkelt inte beredd att kompromissa bort ett beslut, även om man vet att det kommer att innebära en del obehagliga konsekvenser, så trots akut magknip återvänder Amal till skolan med slöja. Första konfrontationen får hon ta med rektorn, eftersom hon nu bryter mot skoluniformens strikta regler. Genom åren har Amal utvecklat en förmåga att ge svar på tal, när hon utsätts för fördomar. Ibland blir hon förstås svarslös och famlar efter en avväpnande replik som dyker upp först när chansen att ge mothugg passerat, men förvånansvärt ofta hittar hon en sylskarp kommentar när hon behöver den.

Skolmiljön är bekant, med sina tydliga hierarkier och outtalade koder för vad man får och inte får göra. Amal och hennes kompisar snackar mycket om filmer, musik, tv-program, kläder och förälskelser. I skolan umgås Amal mest med bästisarna Simone och Eileen, på fritiden med Yasmeen och Leila. Amals föräldrar är ganska tillåtande, men vissa restriktioner måste hon förhålla sig till: hon får inte festa eller ha någon pojkvän. Det är ingenting i jämförelse med Leila, som inte får vistas ute kvällstid ens i sällskap med sina väninnor, för att hennes föräldrar anser att det kan förstöra hennes rykte. Är det ett beslut grundat på religiös övertygelse eller präglat av kulturella traditioner? Varför verkar Leilas föräldrar mer angelägna att gifta bort henne så snart som möjligt än att hon skaffar sig en rejäl utbildning och ett yrke? Det har Amal svårt att förstå.

Hur bär man sig åt när man blir förälskad och samtidigt inte vill låta sig rivas med av förälskelsen, helt enkelt ser det som uteslutet att ens kyssas eller hångla? Amal vill vänta på den enda rätta, den livslånga kärleken, i det beslutet avviker hon också från normen.

Vissa av ingredienserna verkar vara återkommande i skildringar av tonårstiden och de kan bli lite tröttande: sättet de olika tjejgängen är elaka mot varandra på (genom att angripa någons utseende till exempel) eller hur det att vara kompis med coola killar är det som ger hög status i gruppen. Då fängslar det mer övergripande temat, att kämpa för att framför allt bli sedd som en människa bortom alla etiketter, i mycket högre grad.