Jag tror faktiskt att David Gibbins inför spektaklet Atlantis hemlighet hade ett gott uppsåt. Jag tror att han framför allt ville skriva en rolig, äventyrlig och spännande bok och inte tänkte på alla de dollars som såna böcker kammar in. Det är bara det att han är så kass på det. Det anas en ambition mellan sidornas djup, som ibland också skymtar i ytan, men det är så slarvigt utfört att han borde skämmas hela vägen till banken (för ja, dollars får han nog ändå).

Historien är såhär: Indiana Jones och James Bond har mixats ihop till en pryltokig och träaktig undervattensarkeolog som nyss har hittat ledtrådar till den sjunkna mytstaden Atlantis. Tillsammans med en pryltokig och fryntlig grekisk undervattensteknolog och en pryltokig och raffig exilryska börjar han nysta upp mysteriet. Men en obotligt elak sovjetisk Al-Qaida-pirat som mixats ihop av alla filmhistoriens skurkar är dem på spåren. Det blir en kapplöpning om vem som först ska nå den katastrofdrabbade högkulturen.

Språkligt är Atlantis hemlighet en katastrof i sig. Allt är så tröttsamt sensationellt att man efter sista sidan inte vill se orden "påfallande", "överraskande" eller "extremt" mer i hela sitt liv. Och klyschorna står som spön i backen. Det blir mycket "det är vi som har bollen nu" eller "jag har en god och en dålig nyhet" eller "vi kan vänta oss det oväntade". Jag tror inte "säg hallå till min lille vän" eller "tittar du på mig?" var med men jag är inte säker. Ibland känns det som att läsa en uppsats av en TV-skadad 10-åring och man skäms lite i läsefåtöljen.

Gibbins tar dessutom inga risker och utgår från att vi är idioter, vi får förklarat för oss på barnspråk att det klassiska Grekland var en jätteviktig period och vem Platon var och vem Sokrates var ("Platons mentor"). Samtidigt finfördelas svartmuskiga skurkar i utstuderade poetiska formuleringar och skurknästen missilbombas så hundratals oviktiga men obotligt elaka hantlangare smulas sönder eftersom de ju hade ihjäl en av de goda killarna. Allt i en prosa som inte skulle godkänts av svenskläraren på en friskola.

Det skryts på omslaget om att boken "fått filmmakare att intressera sig" och det blir nog första gången en filmproducent måste stryka actionpartier från ett manus.

I vissa partier, framför allt under utforskandet av arkeologiska platser eller fynd, lyckas Gibbins nästan skapa lite auktoritet och göra berättandet trovärdigt, eller i alla fall intressant. Men eftersom någon sagt till honom att en spänningsroman måste ha en stressfaktor för att få rytm och tempo, hastas de partierna igenom i mobiltelefonreklamtempo och blir istället bara besvärande ("syret är snart slut! Ujujuj hur ska det gå hur ska det gå?").

Som författare har man ett visst förtroendekapital. Väljer man att sätta in pirater med en sovjetisk Al-Qaida-sjörövarkapten så får man betala en del av det kapitalet. Vill man sen komma undan med det i slutet får man återföra lika mycket förtroendekapital igen. Gibbins är, kan avslöjas, inte så ekonomisk med sitt förtroendekapital.