Anders och Silja är femton år och bästa vänner sedan ettan. Anders är stökig skoltrött punkare med alkoholiserad, misshandlad mamma och Silja är duktig skoltjej med ensamstående, finsk mamma och frånvarande pappa. Silja är kär i Anders men Anders är kär i Sanna som bor i villa på andra sidan järnvägen. Till det yttre är det här alltså som en ungdomsroman vilken som helst. Men Ingrid Olsson lyckas med det som ganska många författare misslyckas med när de skildrar ungdomar: trovärdigheten. Många ungdomar skildras som så förfärligt vältaliga (lite som i den gamla såpan Dawsons Creek där fjortonåringarna talade i metaforer och uppvisade en mognad som de flesta 24-åringar inte har uppnått). Det kan vara roande och ha sin poäng, men det är inte särskilt trovärdigt.
Särskilt imponerad blir jag av skildringen av bokens Anders. Han är ingen välformulerad tänkare, ärligt talat är han en oförskämd och irriterande femtonårig kille och såg jag honom på tunnelbanan skulle jag sucka och tänka "jävla ungjävel". Anders har högtflyende drömmar om att bli författare och att ta sig ifrån betongghettot. Drömmarna är naiva och utan riktigt grogrund och Ingrid Olsson illustrerar riktigt skickligt hur hans uppväxt och underklassprägling genomsyrar hela person. Anders har inte lärt sig att tänka analytiskt eller att formulera sig väl helt enkelt. Ingrid Olsson gör Anders till en trovärdig människa, samtidigt som det inte betyder att jag tappar sympatin för honom och jag imponeras av hur mångbottnad hon gör honom.
Liksom i Johanna Thydells senaste bok, Det fattas en tärning, är det vänskapen flicka/pojke som står i centrum. Jag tycker dock att Ingrid Olssons roman är djupare och bättre genomförd (även om jag tycker att Det fattas en tärning också är en riktigt bra bok). Ingrid Olsson är skicklig i sin berättarteknik som skiftar fokus mellan Anders och Silja från stycke till stycke, utan att det någon gång blir förvirrande eller svårt att följa.
På sjuttiotalet var den socialrealistiska ungdomsromanen populär. Böckerna skulle skildra det verkliga livet, gärna ta upp klasskamp och politik och termen "jeansprosa" uppfanns (d.v.s. författaren skrev med ungdomarnas språk). Nog kunde det på många sätt bli överdrivet och lite skrattretande distansfritt men samtidigt fanns där ett beundransvärt patos. Ingrid Olsson har tagit tag i socialrealismen och tar den till nutiden, och det blir inte det minsta skrattretande.
Publicerad: 2006-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-05 15:26
En kommentar
Jag har länge funderat på att läsa ”Betong fjäril betong”, och den här texten var en bra förtext – om man kan säga så. :)
#
Kommentera eller pinga (trackback).