Fyraåringen som lyssnar har aldrig hört talas om vilda västern, han saknar helt populärkulturella referenspunkter i det här fallet. Spelar det någon roll?

Olga är en tjej med jeans och cowboyhatt och hennes kompis Stefan är en häst som går på två ben och har jeans han med. De är på väg till stan för att handla, men de kommer aldrig ihåg vad de ska ha när de väl är framme. Inne i stan hittar Olga en affisch för en lassotävling, där man kan vinna en resa till Japan. Nu måste det inhandlas lassorep och sedan är det raka vägen hem för att öva! Olga vet precis hur man gör, eller?

Detta uppfattar jag som de mest centrala sidorna i boken. Hur Olga gör en resa där hon tvingas inse att hon inte är världsbäst, måste svälja det faktum att Stefan har mycket mer naturlig fallenhet för att kasta lasso, lär sig hantera sin avundsjuka och be om hjälp och träna på samarbete.

Själva tävlingen engagerar inte alls på samma sätt. Hur kul är det att se ett antal personer kasta lasso på pinnar? Det är en mycket mer förutsägbar form av dramatik och man anar ju vartåt det lutar.

Boken ramas in på ett roligt sätt, då slutscenen påminner om öppningsscenen, de två vännerna går och småpratar och kommer på att det visst är ett och annat de har glömt nu igen.

Illustrationerna fokuserar framför allt på personerna. Det är många små detaljer i klädseln till exempel, som Sheriffstjärnor, bälten, boots. Bakgrunden är mer skissartad, det är nästan alltid ett vitt eller mycket ljust färgfält som dominerar uppslagen och färgskalan är i övrigt ganska återhållen, med ett fåtal färger på varje uppslag. Ofta är det kontrastrika färger: orange mot mörkblå eller ljusgrön ihop med mörkröd. Det är avskalat på ett sätt som kan påminna om tecknade serier.

De övriga personerna i boken blir bara namn som fladdrar förbi, men det spelar inte så stor roll. Det här är en bok om vänskapen mellan en kaxig tjej och en häst som gärna spelar munspel.