80° från Varmvattnet är verkligen en bok som vill väl. Den vill göra folk medvetna, den vill beröra, den vill skaka om. Problemet är bara att den nog snarast vill lite för mycket.

Det är egentligen inget större fel på grundidén. Den osjälviska – verkar det i alla fall till en början – svenska läkaren Ellen reser regelbundet till Zambia för att arbeta med sex- och graviditetsrådgivning för kvinnor i en del av världen som är enormt hårt drabbad av AIDS. Vid sidan av sysslar hon även med rådgivning och medicindistribution av ett annat och inte lika tolererat slag; nämligen att hjälpa de kvinnor och unga flickor som ändå blivit gravida och riskerar att få antingen sitt rykte eller sin kropp förstörd. Det är en resa hon gjort flera gånger, men den här gången går något fel och hon trampar in i något mycket större än hon hade kunnat ana.

Att teman som abortmotstånd, kvinnomisshandel och förtryck av tredje världen är värda att tas upp och ges en rejäl spark är det inget snack om, och inte heller är det något snack om att Alfredsson är kunnig i ämnet. Problemet är att boken målar allt i svart och vitt på mer än ett sätt. Jag kan förstå att Alfredsson väljer att ge ut detta som en spänningsroman (med föreskriften "allt är sant", som hon sedan raskt brasklappar sig ur i efterordet) i stället för en reportagebok; romaner griper ju ofta tag hårdare än en serie reportage eller en faktabok kan göra, skapar karaktärer vi bryr oss om och kan relatera till.

Men samtidigt är ju romanformens styrka förmågan att nyansera, att ge fler vinklar, att skapa förståelse – inte förneka problemen, men ge en bättre bild av dem snarare än att förenkla. Och i 80° från Varmvattnet finns inga förklaringar, inget försök att se underliggande orsaker; alla män, svarta eller vita, är helt enkelt kvinnoförtryckare antingen på grund av vidskeplighet eller bara gammal hederlig ondska – mot slutet saknar skurken i princip bara slängkappa och tunn svart mustasch – samförstånd är omöjligt och boken landar till slut i en konspiration som skulle gjort Dan Brown nöjd med sitt dagsverke. Frågan om förtryck av kvinnor och fattiga afrikanska länder stannar på en attityd som, ironiskt nog, har mer gemensamt med Bushs "9/11 hände eftersom muslimer hatar frihet"-förklaring än Alfredsson nog skulle hålla med om.

Det är en bok som vill väl, och som skakar om. Men i slutändan sitter man med en sur bismak av att ha blivit predikad för.