Recension

: Kådisbellan
Kådisbellan Roland Schütt
2006
En bok för alla
7/10

Med den berömda glimten

Utgiven 2006
ISBN 9172214295
Sidor 263
Först utgiven 1989

Om författaren

Roland Schütt (1913 – 2005) debuterade med ”Kådisbellan” som 75-åring. Tre år senare kom uppföljaren, ”Brakskiten: en midsommardröm”. Schütt växte upp i Vasastan i Stockholm och blev senare uppfinnare. Mot slutet av sitt liv var han bosatt i Tyresö och verksam inom Radio Tuff, Tyresö u-lands- och fredförenings närradio.

Sök efter boken

Att man har varit med om mycket betyder inte alltid att man är bra på att berätta om det. Men, berättas ska det. Kådisbellan är kanske mer känd som filmen med Stellan Skarsgård än som boken av Roland Schütt, men kanske lär den kännas på nytt av publiken när nu En bok för alla återutger den som överkomlig pocket.

Schütt debuterade vid sjuttiofem års ålder med denna "min uppväxt"-historia. Det är Stockholm och det är 20- och 30-tal och det är löst sammanhållna episoder berättade med lika delar lättburlesk och romantiserande av tiden som var. Romanens unge Roland är uppfinningsrik och nyfiken, till exempel stjäl han ju ur moderns förråd av olaga saluförda preventivmedel och marknadsför själv först ett ny slags ballong som genast blir populär bland ungarna, och sedan förstås det klassiska illbattingvapnet som titeln syftar på. Vidare smugglar han tidsskrifter till en flykting från Hitlertyskland, hamnar på anstalt och gör succé med en egen teknik för att röka fisk, samt får näsan avslagen av sin storebror. Förstås finns även några mörkare inslag, som faderns invaliditet och morfinism, och tragiken kring F-Margit som låter sig "palperas" för en krona. Och de hinder som sätts framför en därför att man är sprungen ur ett halvt judiskt och helt socialistiskt hem.

Schütt skriver med glädje och med enkelhet. Till exempel har ett stycke i genomsnitt tre meningar. Allt förklaras tydligt och alla risker för missförstånd är undanröjda. Filmversionens framgång kan ha en delförklaring i utformningen av karaktärerna, de är nästan tomma sånär som på några enstaka talande gestaltningar, och därmed som gjorda för att fyllas i av skådespelare. Och här finns ett sätt att låta bli att snåla med utropstecken som man inte ofta ser:

Hon skulle bara veta vad den slanten fick för användning!

Då var det inte roligt att vara Roland!

Två varma korvar med bröd och senap!

Bertil kunde inte trä på mask!

Ja, berättas ska det. Och görs det med glädje gör jag gärna avkall på stilistiska villkor och krav på underförståddheter. Schütt gör det med mild charm och lustighet. Han har varit med om allt det här och det är klart han ska berätta om det. Det är en oerhörd uppväxt, när man tänker på det. Jag läste Kådisbellan första gången när jag var tretton, och även om jag uppskattade den mer då än nu ska jag säga att den står sig i sin autentiska simpelhet. Bevisligen kommer man i slutändan rätt långt med den berömda glimten i ögat.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2006-09-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-03 11:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2146

3 kommentarer

Verkar inte så bra.

Nej Oregistrerad 2006-09-01 11:44
 

Ett grundkraf på en författare må vara att denna må skrifa bättre än mig själf. Denne verkar inte uppfylla detta grundkraf, varför jag ej ämnar läsa.

Afenstamf Oregistrerad 2006-09-01 11:45
 

Jag läste också boken nyligen och håller med till viss del i det du skriver Johan. Men jag måste säga att jag störde mig lite för mycket på de tomma karaktärerna och de korta styckena. Jag väntade hela tiden på att inledningen skulle ta slut och boken börja. Det kändes som en avlägsen beskrivning av vad boken kommer att handla om, istället för själva boken. Hmm. Filmen var bättre.

Nilo Oregistrerad 2006-09-01 14:22
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?