Tuula introduceras som en underbar underbetald undersköterska och visst får vi träffa några av hennes kollegor, men det här seriealbumet handlar i mycket större utsträckning om grannar.

Nu råkar vi befinna oss i förorten, men det kunde lika gärna vara ett hyreshus inne i centrum. Igenkänningsfaktorn är hög.

Det finns så många olika tänkbara strategier: Hur blir man goda grannar? Ska man hålla respektfull distans? Förväntas man småprata i trapphuset, göra tafatta försök att bli lite mer bekant med skeptiska grannar eller resignerat låtsas som att man är själv i hissen?

Det är vardagsnära, på ett enkelt, men ofta charmigt sätt. Det är dramatik på en liten scen: i tunnelbanevagnen, i lägenheten eller på balkongen. Bildmässigt är det ganska statiska scener, det sker inte några större förändringar av rummet från ruta till ruta. Miljön används alltså inte i så stor grad för att understryka eller bygga upp stämningen. Det är mer genom minspel och kroppshållning som det händer något utöver det som sägs.

Efter att ha läst albumet funderar jag mycket på hur man angriper fördomar med humor? Är det när något överdrivs maximalt, förstoras upp, som den komiska effekten uppstår? Eller är det när man låter olika fördomar kollidera på ett överraskande sätt som det blir roligt?

Tuula verkar göra det hon känner för, om det retar någon så är hon inte den som låter sig plattas till av några dryga kommentarer. Hon har en naivt kaxig framtoning. Samtidigt letar jag efter några serierutor jag vagt minns från DN, som jag minns som lite skarpare, lite mer åt det samhällskritiska hållet – minns jag fel? Det är spännande när det som sker i det lilla återspeglar det som sker i det större och så är det bitvis här.

Och om någon fortfarande funderar på bokens titel: Nu vet ni att ni kan hitta billiga kjolar i Skärholmens centrum.