Antingen finns det eller så finns det inte. En kort sammanfattning av alla böcker som jag har läst. Men nu har jag läst en bok som handlar om det, den heter också Det med undertiteln "om dikten och ensamheten". Det är dock ingen poetik utan snarare en samling aforismer som höga kyrkbyggnader. Jag läser med andakt och stryker för. Kommer ihåg en utantill just nu, "där metaforerna är många sitter poesin trångt".

Boken är givande men jag förändras nog inte märkbart, utan får mina egna sanningar angående skrivande bekräftade eller omkullkastade. Jag nickar och skrattar och flinar och grubblar. Det är en otidsenlig bok och just därför viktig. Jag har läst den flera gånger innan jag vågar recensera den, vet inte riktigt vad jag ska ha den till, den är ju vis men den är ju riktad, den känns helt onödig för folk som inte skriver en smal bok som det är kul att den finns.

Den väl grundade meningen kan tänkas stå på grund.

Talesättet 'den goda boken' måste vara präglat av människor som inte är intresserade av litteratur.

Sången som inte hörs för allt guld i strupen.

Ungefär så pågår det och jag skulle kunna ha utförliga kommentarer om varje sentens, men då förstör jag tjusningen med kvickheterna eller visheterna.

Boken bör avnjutas i små portioner och med en stor portion humor, då blir allting bra.