Hon tappade suddet på golvet. Hon böjde sig ner och tog upp det. Hon tänkte: vilket fult sudd det här var. Kanske ska jag inte skriva för hand. Datorer är ju enklare.

Hon reste sig och gick bort till skrivbordet. Det var vitt. Hon satte sig ner. Sedan reste hon sig igen och gick bort till telefonen. Hon ringde sin mamma. Ingen svarade. Hon betraktade sin handflata. Hon ringde sin pojkvän. Ingen svarade. Hon satte på datorn. Sen gick hon ut i köket och tog en banan. Hon tyckte om bananer, mer än apelsiner och andra frukter. Det var därför hon hade köpt dem. Ibland åt hon andra frukter ändå, men inte om hon inte måste. Det gick ju att äta andra frukter. Men bananer var godast.

Hon oroade sig för att hon inte skulle kunna skriva. Men det kunde hon. Det visste hon ju redan, så dumt att oroa sig då! Bananen var god. Skalet slängde hon i vasken. Sedan gick hon bort till skrivbordet, satte sig ner och skrev:

"Pulver av Sara Blædel är en dålig deckare. Inte nog med att huvudpersonerna är stereotypa och tråkiga och språket är dåligt, boken är heller aldrig spännande och man varken förstår eller känner med karaktärerna. Dessutom är den fylld med långa, överflödiga beskrivningar av hur människorna i den äter, kör bil, ringer telefonsamtal utan att få svar, och plockar upp saker de tappat på golvet. Detta tillför inget till en roman, om än kanske till ett TV-manus."

Hon lyfte händerna från tangenterna. Skulle hon skriva mer? Nej, det fick räcka. Men vänta! Hon hade visst stavat fel på ett ord! Hon rättade det. För ett kort ögonblick drabbades hon av tvivel. Var det här verkligen den bästa recension hon kunde åstadkomma? Ja, kom hon fram till, det var det. Tvivlet var så kort att det knappt kunde räknas. Men hon tog med det ändå, för redovisningens skull.