Vanity Fair, Fåfängans marknad, där vi alla kråmar oss och söker dölja våra svagheter för våra medtävlare. För vi deltar alla i spelet på denna marknadsplats som är livet, nu liksom då Thackeray skrev sin berömda satir.

Det här var långt innan de ironiska mustascherna gjorde sitt inträde, men romanen känns lika modern som ett par jeans från Cheap Monday. Med den delikata skillnaden att Thackerays mästerverk kommer att kännas lika angeläget om femtio år, då den grinande dödskallen antagligen hunnit vara både hipp och hopplöst ute flera gånger om.

Det stora hotet är Napoleon, vare sig han är fängslad på St Helena eller marscherar mot Waterloo. Sådan är bakgrunden mot vilken Thackeray fångar läsarens intresse med sin, till det yttre, enkla historia om kärlek, ärelystnad och snälla pojkar som inte får kyssa vackra flickor.

Ingen undkommer Thackerays vassa kvickheter. Kyrkans män hycklar och radar upp dödssynderna, armén består av sprättar som gillar uniformer men ogillar lera. De nyrika vill få de gamrikas status och liberalen tror på det klasslösa samhället så länge hennes egen släkt inte vill gifta ner sig. Över detta vakar hovet, med sin översminkade gamla haggor och perukbärande fula gubbar.

Det är hysteriskt roligt och gripande på samma gång. Den väna Amelia visar sig vara en korkad lipsill som gräver ned sig i sitt eget elände. Hennes vedermödor och glorifierandet av den döde maken ger Thackeray många tillfällen till drift med det förment typiskt kvinnliga. Den pompöse men välvillige Jos med sin blyghet inför kvinnor och sitt hävdelsebehov blir snål på äldre dar och får ofelbart sitt straff. Männen, ärbara eller ej, gör sig löjliga genom sina krumsprång runt den ambitiösa och vasstungade Becky Sharp samtidigt som den kvinnliga avundsjukan gör henne ensam och utan vänner.

Som moralsaga är "Vanity Fair" strikt. Synden straffar sig (med osentimental död), utom för den oefterlikneliga Becky Sharp, som till slut tillåts skörda frukterna av sitt myckna intrigerande.

Becky samt den oförvitlige major Dobbin är de karaktärer författaren omhuldar mest. De är varandras absluta motsatser och förenas egentligen endast i sin ömhet för den arma Amelia, Becky motvilligt och Dobbin med förbehållslös lärlek.

Amelia är en lustig hjältinna, irriterande att följa och hånad av sin skapare. Rustad med alla traditionellt kvinnliga egenskaper i överflöd är hon ytterst påfrestande gråtmild. Hennes naivitet står i skarp kontrast till Beckys osentimentala och pragmatiska syn på livet äktenskapet och kärleken. Trots Beckys hänsynslöshet är det omöjligt att inte känna beundran inför hennes ambition och påhittighet. Där Amelia är en karikatyr på dåtidens kvinnoideal blir Becky en frisk fläkt med föga respekt för konvenans i sin strävan efter en plats i societen.

Om jag ska spekulera i anledningen till att Vanity Fair fortfarande läses, är det en kombination av spelet och spänningen mellan karaktärerna å ena sidan, och den tidlösa humorn å den andra. Kombinationen med Thackeray melodiska språk ger en njutningsfylld läsning. Ämnet skapar tidlösheten, Fåfängans marknad är lika hård och skoningslös nu som då.