Två grabbar träffas på en studentpub. De super ihop en kväll och bestämmer sig för att starta ett band. Sagt och gjort, de köper varsin gitarr, snor en bok med gamla folkvisor som de lär sig utantill en efter en och ger sig ut i stora världen för att bli rockstjärnor. De behöver inga kompmusiker, skivbolag, agenter eller droger, bara varandra, en distpedal och ett koppel uråldriga låtar som alla redan kan.

Och ungefär där vet man ungefär hur det ska gå – speciellt som boken redan på omslaget avslöjar hur det kommer att sluta. Owen Noone & The Marauder, som de kallar sig, skramlar runt i USA som ett mer fantasilöst White Stripes och springer ihop med Onda Skivbolag, Galna Fans, Cyniska Politiker och Elaka Journalister. Varenda konsert de spelar inleds och avslutas med samma låtar och beskrivs ungefär likadant, och även om Cowie verkligen gör just de två huvudpersonerna rätt levande är det ingen annan i hela storyn som någonsin blir annat än en pappfigur… inklusive musiken.

Det är lättläst, lättsmält och så klichéartat att det nästan blir lika charmigt som en illa spelad "Satisfaction" på en kvarterskrog i Bromölla. Så harmlöst att jag inte ens kan tycka illa om den. Owen Noone & The Marauder verkar aldrig ens komma på tanken att skriva en egen låt, och länge tror jag det är därför jag inte kan komma ifrån känslan att jag har läst exakt den här boken förut. Sen slår det mig, runt sidan 200 när den Onde Skivbolagsrepresentanten visar sig ha som mål att förvandla den Äkta Musiken till Konsumtionsvara, att jag inte har läst det förut. Jag har sett det på bio.

Detta är "Wayne's World". Utan skämten.