Recension

: Vi är Luftens Drottning
Vi är Luftens Drottning Pauline Wolff
2006
Albert Bonniers förlag
6/10

Flygande kvinnor

Utgiven 2006
ISBN 9100106968
Sidor 325

Om författaren

Fotograf: Peter Jönsson

Pauline Wolff är född 1971 i Kosta och numera bosatt i Stockholm. Hon har läst Litterär gestaltning och belönats med Katapultpriset. Debutromanen Bilder av Malin utgavs 2002 och 2006 utkom Vi är Luftens Drottning.

Pauline Wolff – Förlagets sida om författaren.

Sök efter boken

Pauline Wolffs andra roman Vi är luftens drottning är en legendartad och gåtfull berättelse med en mor och en dotter i centrum. Det har gått fem sekel sedan den ätt av luftakrobater som dessa kvinnor tillhör först började segla världen runt på ett skepp. De kvinnliga akrobaternas anmödrar valdes en gång noggrant ut för att som konkubiner följa med högt uppsatta och rika män på deras resor. En av luftakrobaterna berättar om livet ombord, hur hon tränats av sin mamma och hur de uppträtt tillsammans, helt beroende av varandra. I hamnar och vid lastkajer över hela världen har de tillsammans med de andra cirkusartisterna gett föreställningar för landfolk. Luftakrobaten skriver ner berättelsen i en rulla, på så sätt ska hennes egen dotter, som nyligen fötts på land, en gång få veta allt om sitt ursprung.

Det som binder mor och dotter starkt samman är stor skicklighet inom luftakrobatik och deras hemlighet: de har lärt sig att flyga. Denna kunskap har gått i arv från mor till dotter i generation efter generation. Mellan armbåge och höft har de hudflikar som de kan använda till detta ändamål. Förmågan att flyga döljer de för sin publik och för alla ombord, de klär sig i dräkter som noggrant täcker flikarna.

Jag älskar verkligen det här flygtemat. Den mest flygrädda skulle ju våga flyga om den hade alldeles egna vingar och därmed kunde lita enbart till sig själv. Sedan urminnes tider verkar ju människan ha drömt om att kunna flyga. Valet av ämne kunde alltså inte vara bättre. Att livet dessutom levs på ett skepp, mellan himmel och hav, på en ständig resa från hamn till hamn, ger en stark känsla av frihet och skönhet. Livet på skeppet skulle kunna vare ett drömliv om inte träningen och disciplinen verkade så benhård och hierarkin så sträng, men man är långt borta från vardagsrealism i denna roman, bara det känns befriande.

Det är också fascinerande med specialkunskaper som går i arv i generationer. Antar att det inte finns kvar så mycket av sådant längre. I min egen östgötska släkt har konsten att knyppla spetsar förts vidare, men inte så långt som till mig, jag fick lära mig av helt främmande kvinnor.

Wolffs berättelse väller fram, späckad med detaljerade beskrivningar av föreställningar i master och trapetser och av märkliga, spännande och grymma händelser med människor, djur och andra varelser inblandade. Språket är ståtligt, poetiskt och bildrikt med många ord som tillhör livet till sjöss. Hon återkommer till meningar med allitterationer: ”När styrkan strider mot stormen, vädjar vekhet och vankelmod om värn.”

Men även om det myllrar av fantasifullt skildrade händelser, känns mycket i romanen efter ett tag som en upprepning; den skulle vinna på att vara betydligt kortare. I begränsningen visar sig mästaren, det är viktigt att komma ihåg.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2006-06-12 00:00 / Uppdaterad: 2016-05-30 22:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2056

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?