Läskunnigheten ökar i världen. Andelen fattiga minskar. Utvecklingen går faktiskt framåt på många håll. Det här är något som de allra flesta skulle se som positivt – rentav något värt att glädjas över. Icke så Samuel P Huntington. Tvärtom – att länder som Kina och Brasilien blir rikare utgör ett oerhört stort problem, ett direkt hot mot den västerländska civilisationen.

Huntington säger sig argumentera för en modell för att förstå internationella relationer och internationell politik, eftersom andra modeller har blivit förlegade sedan Kalla krigets slut. Han poängterar noga att det är just en modell, och att den kanske inte alltid stämmer in på varje enskilt exempel i världen. Men, menar han, vi måste våga se de stora dragen och inte förlora oss i detaljer. De stora dragen handlar om att se på världen som uppbyggd av åtta viktiga civilisationer – den västerländska, muslimska, kinesiska, afrikanska, latinamerikanska, hinduiska, japanska och ortodoxa (vad andra kanske skulle kalla ’post-kommunistiska’). Av de här ’civilisationerna’ ägnar Huntington sig i princip bara åt att diskutera tre något mer ingående – västvärlden, islam och Kina. Problemet författaren menar sig se är nämligen att västvärlden står ensam mot alla de andra civilisationer – "the West against the rest" – och det är framförallt Kina och islam som utgör de stora utmanarna i framtiden.

Det är anmärkningsvärt att Huntington är extremt vag när det gäller att definiera och diskutera sitt centrala begrepp: civilisationer (han definierar det i princip som synonymt med det lika omtvistade och otydliga begreppet 'kultur'). Än mer problematiskt är dock att Huntington argumenterar för att alla civilisationers ’kultur’ är given en gång för alla. Västerlandet står för demokrati och frihet. Islam och Kina däremot är motståndare till demokrati och frihet, har alltid så varit och kommer så alltid att förbli. Ingen kan förändra detta, hur gärna de än må vilja.

Någon bevisföring för sina påståenden är det knappast tal om – Huntington kommer med mängder av tveksamma påståenden, och har relativt sällan några källhänvisningar. I den mån han faktiskt har några källor så kan man verkligen ifrågasätta deras källvärde – en snabb översikt ger vid handen att han verkar referera enbart till tidningen The Economist fler gånger än han sammantaget hänvisar till någon som helst källa utanför den västerländska ’civilisations’-sfären. Lägger man därtill en mängd referenser till andra tidningar som Financial Times, Newsweek, New York Times, Wall Street Journal med flera, så har man en mycket stor del av Huntingtons’faktabas’ för boken.

Många dagstidningar kan säkert göra en del seriösa reportage – men att över lag bygga universella påståenden om andra kulturer på amerikanska journalisters tidningsreportage känns lika välunderbyggt som om pyramiderna i Giza hade byggts på kvicksand.

Mannen verkar alltså relativt befriad från källkritiskt sinnelag. Lägg därtill en stor portion västerländsk självgodhet och en fördomsfull bild av hur andra ’civilisationer’ ser ut och fungerar, fylld av grova och svepande generaliseringar om miljarder människor (exempelvis uttalanden av diverse diktatorer som en intäkt för ’kulturen’ i det landet).

Hur som helst, eftersom västvärlden står för demokrati och frihet (och dessutom gärna missionerar om detta), men andra civilisationer är frihetens motståndare, så kommer världen med stor sannolikhet att uppleva en ’clash’ (sammanstötning, konflikt). Den svenska boken har av någon anledning fått den något mildare titeln "Civilisationernas kamp", men Huntington är mycket tydlig med att det faktiskt mycket väl lär handla om en väpnad konflikt av globala dimensioner.

Det enda sättet att motverka detta, menar Huntington, är att se till att USA behåller världsherraväldet, eftersom det är USA som är västvärldens fanbärare. Tolerans gentemot andra kulturer kan säkert vara nyttiga – men i längden är det militär styrka som behövs. Det finns förstås de som motarbetar en sådan politik. Det största hotet är nämligen det kulturella förfall och sammanbrott som hotar den västerländska kulturen inifrån – familjens upplösning, en försvagning av arbetsmoralen, ökat narkotikamissbruk med mera. Men värst är ändå de femtekolonnare som förespråkar multikulturella samhällen. "Ett mångkulturellt Amerika är omöjligt eftersom ett icke-västerländskt Amerika inte är amerikanskt", skriver Huntington i ett klockrent exempel på en tautologi (eftersom Amerika enligt hans grunddefinition är och alltid kommer att förbli västerländskt).

Men vänta ett ögonblick – kan västvärlden förändras av några politiska ideologier helt plötsligt? Var inte kulturerna redan på förhand givna? Eller är det bara västerlandet som är möjlgt att förändra, medan andra civilisationer av någon anledning är totalt statiska? Hur ska du ha det Â…? Och hur var det nu, var inte ’frihet’ ett av västerlandets kännetecken (och betyder det då inte att folk exempelvis ska kunna få välja om de faktiskt vill kunna leva som kärnfamilj eller på något annat vis)? Byggdes inte USA upp av immigranter från en mängd olika kulturer – den stora smältdegeln och allt det där? Argumentationen i boken är inte helt logisk och konsekvent, skulle man kunna säga…

Det är nu tio år sedan Huntingtons bok publicerades på engelska. Boken föregicks också av en tidskriftsartikel med samma namn ett par år tidigare. Egentligen tillför dock bokens dryga fyrahundra sidor noll och intet nytt utöver vad den kortare artikeln redan sa, utan fyller mest på med långrandiga (icke underbyggda) och tämligen innehållslösa resonemang. Tyvärr lär dock Huntingtons bok fortsätta få uppmärksamhet. Det beror inte på en väl underbyggd och övertygande argumentation – utan på att Huntington skriver den väst-förhärligande propaganda som somliga ärkekonservativa gärna vill höra. Av den anledningen kan Huntingtons tes mycket väl komma att bli en självuppfyllande profetia.

Innehållsmässigt är det dock länge sedan jag läste en så hypad bok, som i praktiken suger så hårt som den här.