Edvin Strand behöver tröst. Snälla någon ge honom tröst! Det är kanske redan för sent? Men boken har ju precis börjat, då kan det väl inte vara för sent? Jo, kanske, det är nämligen inte helt glasklart om personen Edvin Strand fortfarande finns. Och vem är det egentligen som berättar historien om Edvin om han nu inte finns? Är det han själv, som inte längre är han? Vem är i sådana fall jaget? Frågetecken, frågetecken, frågetecken.

Den verkar komplicerad, den här boken, men paradoxalt nog känns den samtidigt väldigt enkel.

Frågorna är tidigt många. Man blir mest av allt nyfiken.

Till skillnad från formen svävar Johanssons språk tack och lov aldrig ut. Det håller sig grovhugget och lätthanterligt. Hitta en språklig metafor här och du får medalj! Det är istället om man tar i, snarare ett slags antipoetiskt sätt att skriva, enklast och rakast möjliga. Som ett exempel på en antipoetik tendens bestrider den mystiska berättaren starkt att ögonen skulle vara själens spegel. Enligt berättaren styrs ögon istället helt och hållet av hjärnan. Därmed är ögonen en av kroppens mest manipulativa delar.

Texten i Tröst är stor och lättläst med mycket dialog bestående av urtråkiga vardagsrepliker. Replikerna liknar ibland även dem som poliskommissarier tilldelas i deckare. Dialogen skulle bli sövande om det inte vore så att den istället blev rolig, rolig och träffande med en skör eftersmak.

Så Edvin Strand som inte längre är Edvin Strand är mycket olycklig. Berättaren berättar historien om hur Edvin Strand började gå ned sig. Edvin Strand var tydligen en gång en person som hade två vita duvor på sitt tak, goda vänner, ett hyggligt arbete, en trollkarlstalang, och fram för allt en flickvän som han älskade. Nu, en bra bit in i boken har han som inte är Edvin Strand en flickvän som han inte älskar, fast samma. Det går inte att tycka illa om den Edvin som slutade älska sin älskade. Det var inget han ville. Det hände bara, så som det visst händer. Det händer många, fast aldrig en själv. Men vem ska egentligen trösta den där nya mannen som inte älskar sin älskade längre? Han är mycket rädd, han är olycklig, han är svag. Han vill helst av allt storgråta. Varför är det alltid hon som ska gråta? Han vill inte längre vara tyst och stark. Han vill att hon som han inte längre älskar ska trösta honom. Nu. Genast.

Jens M Johansson har skrivit en helt extraordinär bok. Det är en diskbänksrealistisk, fantastisk, feministisk berättelse för män – och ja, kvinnor kan och bör läsa den också.