I norra Europa finns en fascination över det fattiga Amerika, det smaklösa och helblonderade Wal-Martamerika. Det som Bruce Springsteen sjunger om. Det som unga svenska indiekillar längtar till och vill sjunga om. Vi ser något romantiskt i countrymusikens armod och elände. Detta är helt obegripligt för den bildade amerikanska medelklassen. Mina amerikanska vänner som läst vid prestigeuniversiteten tittade på mig med något som liknade skräck i blicken när det någon gång undslapp mig det var hett med countrymusik i Sverige. Att det varit trendigt i flera år. Lite som att din kompis med akademikerföräldrar plötsligt skulle säga att hon och hennes kille skulle ta husvagnen till dansbandsveckan. På ett icke-ironiskt sätt.

Men det är något som undgått oss. Vi tycker ändå att Fattigamerika, eller Vardagsamerika är spännande och exotiskt. Vi älskar att kokettera med referenser till Jerry Springer, Geraldo och Garth Brooks. Vi skrattar år Pamela Anderson men läser ändå allt om henne. Trailer Park Trash är en omhuldad term för allt som inte är PK och rödvinskulturellt. Allt vi kan känna att vi står över, fast ändå tro att vi längtar till. Alla vill köra tvärs över USA i ett gigantiskt, bensinslukande monster (här hemma åker vi tunnelbana och förfasar oss över SUVs). Vi vill dricka kaffe på slafsiga diners där servitrisens namnskylt lyder Betty Sue och feta människor kör omkring inne på Wal-Mart på sittmopeder.

Vardagsamerika har en lockelse på oss som Vardagssverige inte ens kommer i närheten av. Vardagsamerika verkar romatiskt och genuint i jämförelse. Här är allt så avskalat, till och med det mest billiga och smaklösa du kan köpa på ÖB eller Jysk är bara smaklöst i förhållande till allting annat här hos oss. Därför gillar vi bilden av Vardagsamerika där man är fet och bilburen och på helgen dricker smaklöst öl på countrybar där coverbandet spelar "Achy Breaky Heart".

I själva verket. En fattigdom vi knappt kan föreställa oss, Ett armod och en desperation i världens rikaste land där miljoner människor måste ha två eller tre jobb för att kunna hanka sig fram. Smaklöshet inte för att man valt det i det ironiska racet utan för att det är det som finns.

Det är den världen Matthew McIntosh beskriver, de människorna är hans hjältar. I sin täta och välskrivna debutroman skildrar han människorna i sin hemstad Federal Way, nära den kanadensiska gränsen. De motsvarar alla förväntningar. De super, knarkar, är otrogna och arbetslösa utan hopp om att kunna förbättra sin situation. De är smaklösa och högljudda och de bär på en otrolig smärta. En roman som klippt och skuren för den svenska publiken, skulle man kunna tro. Det är nog i alla fall ingen tillfällighet att den kommit i svensk översättning, förtjänstfullt gjord av Niclas Hval.

Man kan väl säga att det är tur att denna fascination finns, eftersom Well är en mycket gedigen roman. En omsorgsfullt sammanfogad helhet av röster, en mängd berättelser som har smärta som sin gemensamma nämnare. En känsla som kan komma i många varianter och på många sätt. Det är en omvälvande upplevelse som kräver läsarens fulla uppmärksamhet. McIntosh kommer nära inpå, känns äkta och trovärdig. Hans skildring av Vardagsamerika är socialrealism at its best, utan moralkakor men med mycket empati.

Den klassiska debutromanfällan är att skriva om något man känner väl, sin barndom, sin familj, sina kärlekshistorier. Till andra romanen finns inget mer att skriva. Om man inte heter UffePuffe Lundell och kan plocka fram hur mycket mer eller mindre intressant som helst ur sitt liv. Bergman verkar också vara ett namn som för med sig den absurda övertygelsen att all ens egen släkthistoria är rafflande och intressant för omvärlden. Jag hoppas att det finns tillräckligt lite av Matthew McIntosh i "Well" för att det ska gå och gräva fram stoff till flera romaner ur Federal Ways underklass.