Kvinnors situation och möjligheter har allt genom historien varit beskurna, omgärdade av en rad hinder. Hinder som inte på något vis har varit naturliga, utan har upprättats av andra människor. Av patriarkatet. Av män.

Men allt genom historien har det också funnits kvinnor som trotsat förbuden, som trots alla hinder lyckats förverkliga sig själva och sina idéer. Det är om en rad av de här kvinnorna som den här boken handlar.

Vi möter kvinnor från en rad av livets alla vägar – vetenskapskvinnor, konstnärer, författare, äventyrare med flera, ur den västeuropeiska historien. Det blir med andra som en samling biografier, som skickligt vävs ihop till en enda helhet. Det är många öden som inkluderas – allt från namnkunniga kvinnor som Jeanne d’Arc eller Hildegard av Bingen, till andra som är mindre kända mer än för fackexperter, exempelvis Barbara Strozzi (världens första kvinnliga yrkeskompositör).

Här finns inte mycket av teoretiserande, och väldigt lite av jargong, som annars kan tynga ned mycket facklitteratur så att den blir svår att ta till sig. Detta uppvägs istället av den stora mångfalden på konkreta skildringar från verkligheten, så boken blir aldrig ytlig. Burtons skildring är i sin helhet därför en mycket levande och lättillgänglig bok.

Poängen är förstås att fokusera på alla de starka kvinnor som historien har att visa upp. Gott så. Men de andra då, kan jag fundera? Alla de som inte växte upp i ett överklasshem (för boken handlar nästan bara om kvinnor ur överklassen), som aldrig hade en chans att få en fin utbildning eller kunde försörja sig som annat än som vanliga arbeterskor? Alla de som aldrig utmärkte sig tillräckligt mycket för att bli odödliggjorda i historien. Och alla de som inte klarade av att bryta sig ur den patriarkala bur de vuxit upp i.

Burton har inte dem i åtanke i den här boken. Kanske kan det vara en god uppföljning på en i annars mycket spännande läsning?