”Den norska da Vinci-koden” står det på framsidan. da Vinci-koden nämns totalt sex gånger på omslag, baksida och flikar. Men tydligen kom den här boken faktiskt före Dan Browns storsäljare. Aha… så man har tryckt upp den igen för att, tja tjäna en hacka. Surfa lite på ett hörn av Browns berömmelsevåg. Det är ju inget fel med det, när man tänker efter. Klart både författaren och förlaget tar den chansen. Men lite mer integritet kunde man kanske önska från ett omslag.

Nu har jag emellertid inte läst den där lila boken med symboler på framsidan och ska låta bli att recensera Cirkelns ände i skuggan av både Brown och sitt eget omslag. Storyn i sammanfattning: när en engelsk professor lägger beslag på ett skrin som upptäcks under en utgrävning i Norge, återtas det på eget initiativ av arkeologen Bjørn Beltø. Beltø börjar forska i relikens eventuella innehåll och får efter sig ett stim av internationellt högt uppsatta forskare som blir mer och mer drastiska i sina metoder att komma över skrinet. Han jagar och jagas i London och Mellanöstern, och frågorna samlas allteftersom intrigen vecklar ut sig. Vad finns i skrinet – ett meddelande från framtiden, från rymdvarelser, eller från självaste Jesus? Är det en hemlig orden som jagar honom och hur långt tillbaka i tiden sträcker sig den? Och hur ligger det egentligen till med de mystiska omständigheterna kring Beltøs faders död? Såna frågor. Det är konspirativt, teologiskt och thrillerartat.

Berättelsen är klyschig, övertydlig och finesslös, men man kommer inte ifrån att den ändå är lite spännande. Tanken på vad som finns i skrinet är kittlande. Det är matematik, man tar denna kittling, lägger till ett högt tempo och några andra enkla grepp, rör om, och vips: spänning. Det är funktionellt. Man läser vidare, driven av viljan att få veta skrinets innehåll och att sedan få se detta innehåll vända uppochner på världens grundvalar. För om där nu verkligen finns något som sabbar gängse kristendom eller naturlagar vill jag vara där och läsa om det när det händer.

Därför kan man tåla Beltøs ständigt lama sarkasmer och övrigas träiga repliker om att de alla är brickor i samma spel eller att någon drar i trådar som de inte ser. Man tål också det lite tjatiga i upplägget där det hela tiden plötsligt ska sättas av mot ett nytt mål, där en ny konfrontation ska ske och därifrån ges ny information och frågor som leder vidare mot nästa hållplats. Berättelsen är ganska repetitiv på det sättet, men kommer undan med det genom att vara lättläst. Man hinner liksom inte tröttna.

Detta med vad som är på riktigt och vad som är på låtsas tas upp i efterordet som lagts till nyutgåvan. Boken är en roman från början till slut, berättar Egeland rakryggat. Den är byggd på välgrundad forskning blandad med fiktion, och däremellan pseudovetenskap på olika nivåer. I efterordet redovisas källmaterial, lanseringen av da Vinci-koden summeras och en jämförelse av de båda böckerna görs. Det ska sägas att efterordet faktiskt är sympatiskt och distanserat.

Hur som haver, det stora problemet är detta: man fattar tidigt att boken inte kommer att spränga några ramar. Även om det mystiska innehållet i skrinet verkar svindlande och världsomvälvande skaver hela tiden tanken i bakhuvudet om att det kanske aldrig ska komma till sin rätt. Att den där kittlingen aldrig ska infrias. Och mycket riktigt utmynnar det i ett fegt och halvöppet slut, ett slut som vill både äta kakan och ha den kvar när vissa svar antyds medan andra utelämnas i en ”och här börjar uppföljaren”-funktion. Visst är det ett slut enligt konstens alla regler, men det är så jobbigt väntat på något sätt. Klart saker och ting ska förbli outtalade. Klart man ska undra lite. Klart författaren ska slippa illustrera konsekvenserna av att en av teorierna vore sann och uppdagades. Klart läsaren ska snuvas på sitt klimax.