Den här boken är inte sann. Det här citatet är sant:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.
-Thomas Jefferson, 1776

Man måste ju respektera idén USA är grundat på. Frihet, demokrati och mångfald i stället för inskränkthet, pöbelvälde och likriktning. Problemet är vad som händer när verkligheten inte lever upp till de där fina idealen. Om man definierar USA som fyrbåken för allt det där, vad ska man då säga när de går tvärsemot det – när de håller slavar, när de bedriver orättfärdiga krig, när de mitt under brinnande andra världskrig väljer en öppet tyskvänlig president som håller landet utanför kriget och så smått börjar sätta efter judar han också?

För det är där vi kommer in i berättelsen i Konspirationen mot Amerika. 1940, när nationalhjälten och antisemiten Charles A Lindbergh efter en smart, populistisk valkampanj besegrade Franklin Delano Roosevelt och lovade ett lättat folk att han skulle se till att inga amerikanska pojkar behövde offra sina liv i européernas och judarnas krig. Philip Roth, idag en av USA:s främsta författare, var bara sju år vid tillfället och det är ur det barnets synvinkel vi får följa hur livet för USA:s miljontals judar blir svårare och svårare. Inte så att regeringen öppet går ut och inför antisemitiska lagar – o nej, detta är ju trots allt frihetens främsta hemvist på jorden. Men ni vet hur man kokar en groda: slänger man i den i kokhett vatten hoppar den ur, men lägger man den i kallt vatten och sedan värmer på bit för bit ligger den kvar tills den plötsligt, till sin stora förvåning, har blivit genomkokt utan att märka det. I krigstider måste man givetvis vara säker på att ha befolkningen på sin sida, och allt sker i mycket små steg. Paranoian och skräcken för det främmande underblåses på båda sidor, och innan någon riktigt vet hur det gick till är det pogromer i Detroit och Louisville och beväpnade judiska gangsters på gatorna i New Jersey.

Givetvis är detta lögn från början till slut. Lindbergh ställde aldrig upp i presidentvalet, det finns inget som säger att det hade gått så här om han hade gjort det, och USA stod på rätt sida i andra världskriget. Roth hittar på. Men han gör det på ett sätt som hela tiden tvingar en att fråga sig: är det omöjligt? Finns det något som gör just amerikaner mer immuna mot hatpropaganda än exempelvis tyskar? Är svenskar det? Är jag överdrivet paranoid om jag på tunnelbanan känner mig olustig över att läsa en bok med ett hakkors och den här titeln på framsidan? Hur nära har vi alla till paranoian, och hur länge ligger vi kvar när vattnet blir varmare och varmare?

Att Roth skriver Great American Novels är ju inget nytt, men katten vet om detta inte är något av det vassaste i genren jag någonsin läst. Han har ett underbart språk, skolat och vackert som hos få amerikanska författare idag, och gör sin illusion så vattentät att det blir väldigt svårt att någonstans haja till ”men vänta nu, det där skulle ju aldrig kunna hända”. Han börjar från grunden med en liten lägenhet och en tvåbarnsfamilj i New Jersey (sin egen) och bygger sedan ut det till internationell nivå, med verkliga personer i nästan alla roller; det är anmärkningsvärt hur lite han behöver ändra för att allt ska gå helt annorlunda.

Naturligtvis är han ärlig nog att i slutet av boken stoppa in en lång redogörelse för vad som faktiskt hände. För som sagt, Konspirationen mot Amerika är inte sann. USA valde inte en inskränkt president som framställde sig som en enkel folkets man och vädjade till människors skräck för det obekanta, i smyg inskränkte friheter i så små bitar att det knappt märktes från gång till gång, och byggde ett samhälle på misstroende och polarisering – det kunde ju aldrig hända.

Och nazismen besegrades och spelade aldrig mer någon roll. Det sistnämnda måste vara sant; det står i Nordisk Familjebok. Från 1928.