Den 11 januari 2006 går ett halvdussin människor ner i Stockholms tunnelbana mitt i rusningstid. Med sig bär de varsin ICA-kasse med giftgas som de släpper ut mitt i folkmassan. Tunnelbanan är knökfull, speciellt så här i trängselavgiftstider, och inom några minuter har tusentals människor drabbats. Några dagar senare visar det sig att en religiös sekt med sitt högkvarter strax utanför Tierp uppmanat sina mest fanatiska adepter att begå massmord i reningens namn.

Nä. Sånt händer ju inte. Ändå hände det i Tokyo den 20 mars 1995, när sekten Aum Shinrikyo skickade ut sina lärjungar att gasa ihjäl Tokyos pendlare. 12 människor dog, tusentals skadades, många av dem för livet. För japaner som trodde sig leva i ett av världens mest civiliserade och säkra länder var det en rejäl chock, och det skrevs mycket om förövarna… men inte mycket om offren och deras upplevelser den där morgonen och därefter. Det är dem Murakami vill lyfta fram i Underground, som huvudsakligen består av intervjuer med dem som var med. ”Underground” som i tunnelbana, ”underground” som i de strömningar inom den japanska mentaliteten som han menar både ledde till och blottlades av dådet och samhällets oförmåga att hantera det. Men också ”underground” som i subtext.

För det är väldigt svårt att läsa detta utan att tycka sig förstå en hel del om det japanska samhället – det måste ju ligga något i det att nästan alla intervjuade råkar bo en hel familj i en trång lägenhet och pendlar tre timmar om dagen för att arbeta 12 timmar, att de stoiskt släpar sig till jobbet trots att de är halvblinda och illamående av giftgas, och att många vägrar uttala sig eftersom de är rädda att de ska få sparken om de ännu ett år senare mår väldigt dåligt av något som inte var deras fel.

Och en av Murakamis poänger är också att nej, det kunde inte hända på samma sätt i Stockholm eller New York eller Rom. Skälet till att gurun Shoko Asahara kunde få så stor makt över sina lärjungar, och att offren sedan finner sig så utfrusna, står att finna i den japanska mentaliteten: ett samhälle där individer inte tillåts avvika från normen eller gripas av panik offentligt även om de är döende eller i djup kris. Där de som upplever sig som outsiders antingen måste anpassa sig helt och hållet eller gå åt motsatt håll – underkasta sig en vansinnig sekt sekt som lovar enkla svar, en perfekt värld och… ja, apokalyps.

Att knyta ihop något sådant, från individnivå upp till det som kallas folksjäl, kräver gripande berättelser och en rejäl författartalang och Murakami har bådadera. Men Underground räcker inte riktigt till på egna meriter. Murakami skrev detta som en inlaga mot allt som skrivits, sagts och rapporterats om Aum-sekten och dess brott – men hur många svenska läsare har egentligen läst det? Åtminstone jag har inte samma bakgrundskunskap om sekten och det japanska samhället som Murakami och hans samtalspartners tar för given, och jag känner mig inte säker på att fullt ut förstå det sammanhang Murakami sätter dem i.

Det finns planer på att översätta den här boken (…) men jag har en känsla av att det finns saker i boken som inte blir så lätta att förstå utomlands.

Men nog brasklappat. Murakamis försök att skapa en allmängiltig bild av Japan utifrån en katastrof (vem blir först om att skriva en bok om vad hanteringen av tsunamikatastrofen säger om Sverige?) är riktigt lyckat, men hos mig är det ändå de enskilda berättelserna som stannar kvar; konduktören som svepte upp giftet med bara händerna, kvinnan som drömmer om att en gång bli så återställd att hon kan åka till Disneyland några kilometer bort, änkan som måste uppfostra sitt barn själv. Nästan inget av offren säger sig hata förövarna, trots att de såg dem som så mycket mindre värda att deras liv inte var värda något. Kanske kan de med sina stillsamt fasansfulla berättelser åstadkomma något som inte alla dödsstraff i världen kan: lyfta fram att varenda grupp, vare sig de är japanska pendlare, svenska Thailandsturister, irakiska stadsbor eller New Yorkska kontorsarbetare, består av människor som förtjänar bättre än att bli ansiktslösa offer, siffror i statistiken. Där ligger det universella i Murakamis försynta bock i kanten på den japanska kulturen.