Gästrecension

: Fromma mord
Fromma mord Lars Ahlin
1952
Tiden
10/10

Den knepige Stockholmarn

Utgiven 1952

Om författaren

Fotograf: Gunnel Ahlin

Lars Ahlin föddes i Sundsvall 1915 och dog 1997. Han kallas ofta ”en svensk Dostojevskij”. Bland hans många böcker förtjänar särskilt ”Tåbb med Manifestet”, ”Inga ögon väntar mig”, ”Min död är min”, ”Om”, ”Fromma mord”, ”Natt i marknadstältet” och ”Din livsfrukt” ett omnämnande.

Gästinformation

Petra Nilsson har tidigare varit frilansande kulturskribent och recensent på Expressen, BLM (Bonniers litterära magasin), Radio Stockholm, Månadsjournalen med flera. Jobbar för tillfället som gymnasielärare i Stockholm och undervisar i litteratur och text.

Sök efter boken

Jag har aldrig varit i Sundsvall, men jag vill gärna åka dit, för att gå på ”Storgatans kullerstenar” i ”Stenstan”, knata uppför backarna till ”Gränsgatan” eller promenera längs ”Åns kajer” och sedan upp till ”Stadsbergets topp”. Det är platser som Lars Ahlin beskriver i sina romaner.

Han föddes 1915 i Sundsvall, som det sjunde och yngsta barnet i en handelsresandefamilj. Under hans tidigaste barndom flyttade familjen till Stockholm och bodde i närheten av morföräldrarna i Alby, men föräldrarna skildes och den sjuårige pojken Lars fick tillsammans med sin pappa och några av sina syskon återvända till Sundsvall. Där växte han upp, tidvis under knappa och besvärliga omständigheter.

1933, 18 år gammal, under depressionsåren gjorde han som många andra unga arbetslösa: Bröt upp för att söka lyckan i Stockholm. Här levde, verkade och dog han.

Alla Lars Ahlins böcker är skrivna i Stockholm, men de flesta utspelar sig i en stad som har topografin, historiska händelser och många gatunamn gemensamt med Sundsvall.

”Badhusparken”, ”Ån”, ”Vestpåstan”, ”Getaå” och ”Fagerdal”. Det är för mig suggestiva namn. Jag har min bild av detta urbana landskap, men det vore spännande att besöka Lars Ahlins Sundsvall i verkligheten. Frågan är hur mycket av det ahlinska jag egentligen skulle få se? Skulle jag känna igen mig? Är Lars Ahlin den sortens berättare som bekymrar sig om verklighetens detaljer på ett naturalistiskt vis?

Jag vet inte, men jag tror så här: I hans diktade värld är huvudsaken det tidlösa, allmängiltiga och unika.

För att vara ärlig, så dröjde det länge innan jag som fascinerad ahlinläsare ens reflekterade över var händelserna ägde rum. Det var sättet att berätta, idéerna, filosofin och resonemangen som drog. Hans romaner var och är provocerande, mångbottnade, tankeväckande, paradoxala.

Handlingen är alltid på något sätt skruvad. Gestalterna är tragiska och bisarra, och scenerna som tagna ur en opera buffa eller pilsnerfilm eller Shakespearepjäs. Jag skrattar, kliar mig i huvudet och stångas inför begrepp, som jag inte får någon rätsida på, bara för att brottas vidare med texten, bara för att komma fram till ett ”Vad menar karlen?”

Romanen Fromma mord från 1952 betraktas av många som Ahlins kanske knepigaste berättelse. Jovisst, men den är på samma gång en av hans roligaste och mest barocka. Snacka om stilbrott och konstigheter och tvära kast mellan högt och lågt, teatraliskt och avskalat, glädje och sorg, framgångar och motgångar, vilja till liv och mord på lust.

I centrum för handlingen står Aron, ung, nästintill stum och mycket vilsen. Nyligen friskförklarad från en flerårig psykisk kollaps återvänder han till sin barndoms stad, en stad som lånat drag från Sundvall. Han har en plan: Att hylla minnet av sin döde far, genom att lägga en sten på dennes grav, uppsöka sin ungdoms älskade, gifta sig med henne och börja leva ett helt vanligt liv. Det låter enkelt, men det ska visa sig vara oöverstigligt.

Man kan läsa Fromma mord på många sätt. Enligt Lars Ahlin själv är detta den av hans berättelser i vilken han fick mest sagt om sin syn på människolivets villkor och alla de varierande intellektuella spörsmål som eggat honom: politiska, sociala, teologiska, lingvistiska, estetiska, etiska och moraliska. Alla är invävda i varandra, eller som Aron säger: ”Det kommer inte till mig i ordning.” Nej, i Fromma mord resoneras om allt mellan himmel och jord lite huller om buller. Litteraturvetaren Gunnar D Hansson ägnar en knappt 500 sidor lång avhandling åt bara denna roman. Jag hänvisar den nyfikna till den, Nådens oordning från 1988, eftersom jag här vill summera min egen uppfattning:

Fromma mord är en av de mest okonventionella, originella och mångsidiga kärleksromaner jag läst.

Med det menar jag att romanen visar på bredden och djupet liksom avigsidorna av människans behov av kärlek och förmåga att älska.

Ur en och samma sak, kärlek, som dessutom kan tyckas vara ett banalt eller sentimentalt, i alla fall slitet motiv lyckas Ahlin mjölka ut så mycket: Horan, Madonnan, Vännen, Modern, Kärleken till nästan, Den svartsjuke älskaren, Ynglingen som är vilsen på grund av en frånvarande fader, Falska föräldrar, Kärleksförväxlingar …

Det handlar om både egenkärlek och solidaritet. Den jaguppfyllda Krösusen ställs bredvid den barmhärtige samariten. På ett plan är också alla lika – lika älskansvärda. Mördaren sover som spädbarnet. Råheten träffar oskulden. Å andra sidan är kåtheten lika blind som dubbelmoralen. Då kan kärleken kräva lik. Torsken stryper horan, för att hon lurat till sig en kyss. Ibland blir ett barn början på familj och lycka, men här finns också motivet den svikna med sina aborter och sin fortsatta, frusna längtan. Samtidigt lever de frikyrkligt fromma, Lilly och Sven, i kyskhet. De ersätter kärleken med moral. Deras motbild är de två mycket gamla, Olof och Josefa, som inte bara uppskattar varandras sällskap och samtal. De har kvar åtrån för varandra.

Den som mest brister i sin förmåga att älska är Aron. Han, den stumme och faderlöse, är i ett mycket stort behov av kärlek.

Det kan verka tålamodsprövande att läsa Fromma mord, eftersom det episka flödet och den realistiska verklighetsskildringen är underordnade experimentet att testa hållbarheten i karaktärernas livsåskådningar. Men läsaren får sin belöning i form av glasklara utvikningar.

Ja, plötsligt tar berättelsen över, resonemangen avbryts och i en passus skildras människan och hennes öde förbehållslöst, rakt och direkt. Nu är verkligheten berättarens råmaterial! Här måste Lars Ahlin ha öst ur det självupplevda, använt historier han hört, dragit sig till minnes människor, dofter, stämningar och miljöer från sin barndoms stad. Av den anledningen vill jag gå i hans gestalters kvarter. Jag vill se vad de ser, trampa på samma gatstenar och föreställa mig vad i staden som tvingar dem till drastiska ”hopp över skacklarna”, för att klara livhanken.

Författaren Lars Åke Augustsson har undersökt parallellerna mellan den stad som så ofta är spelplats i Ahlins berättelser och verklighetens Sundsvall. I den lilla skriften Lars Ahlin och Sundsvall, Sundsvalls Tidnings Årsbok 1978, redovisar Augustsson sina resultat. Han kommer fram till att Ahlin använt miljöer från uppväxtstaden som byggstenar i de flesta av romanerna och i många noveller. Men det vore inte likt Lars Ahlin att rätt och slätt instämma i något.

Redan 1949 avfärdar Ahlin i en intervju i Säffle-Tidningen alla försök att förankra historierna i den egna biografin. Han säger:

… en historia måste ju utspela sig någonstans och då ger man den drag, som man är förtrogen med, men att den i verkligheten skulle ha utspelat sig just i Sundsvall eller Sigtuna eller annorstädes är nonsens.

Och när Lars Åke Augustsson i sin skrift frågar vad Lars Ahlin som sjuåring tyckte om att återkomma till Sundvall, blir svaret:

Låt mig säga, att jag älskade ju Stockholm. Jag kände mig aldrig riktigt som sundvallsbo, utan hela tiden längtade jag tillbaka. Jag har karikerat det där i romanen Om, i hon som kallas ”Stockholmsbåten”. Jag drömde också hela tiden att jag minsann bara var på visit i Sundsvall och min rätta identitet fanns i Stockholm. Det berodde mycket på att mina syskon bodde i Stockholm, de som följt med till Sundsvall flyttade snart tillbaka och bara jag och min bror Gustav Adolf blev kvar. I Stockholm fanns systrarna och mina äldre bröder. Jag kände mig som en stockholmare och det var vad de kallade mig i småskolan, ”Stockholmarn”.

Petra Nilsson

Publicerad: 2005-12-19 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-03 17:20

Kategori: Gästrecension, Recension | Recension: #1857

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?