Detta är, om jag räknat rätt, den sjunde deckaren med Jansson hjälte kriminalinspektör Maria Wern. Här får hon dock stå tillbaka för sin gamla flamma och kollega Per Arvidsson, som när han flyttar för att börja ett nytt liv dras in i en mystisk pyromanhistoria med ond bråd död som toppingrediens.

Wern är en sympatisk hjälte, smart men med ett förvirrat känsloliv och det ständiga dåliga samvetet över barnen. Arvidsson söker efter kärlek och lycka mest hela tiden och försöker hantera tidens obevekliga gång bäst han kan.

Mördaren lämnar Tarotkort som en slags signatur och det blir polisens uppgift att lista ut vad korten betyder innan det är för sent. Maria Wern finner sig indragen i ett märkligt svartsjukedrama och tvingas ta svåra beslut om sin livssituation.

Bitvis är det högst njutbart och spännande. Jansson bjuder på täta och trovärdiga inblickar i en störd människas psyke, och lyckas mycket väl med den svåra balansgången mellan "föra handlingen framåt-dialog" och djupare betraktelser över människors trassliga känsloliv. Länge är det också en mycket spännande deckare med fint tecknade personporträtt och en överraskande intrig med psykologiskt djup. Det handlar mycket om människors utsatthet och de spår svåra upplevelser sätter. Om människors grymhet, om barns utsatthet och de vuxnas oförmåga att ta ansvar.

Tyvärr sker en rejäl kantring mot slutet. I sin iver att skapa ett överraskande slut snor Jansson ihop trådarna helt och resultatet blir mest rörigt. Den instabile mördaren blir spritt språngande, alla springer runt varandra och den undsättande hjälten verkar ta sig fram meddelst portaler liknande de i Star Trek när han, långt före den i förväg larmade polispatrullen, dyker upp i rättan tid.

Och så var det det här med cigarettfimpen. Jag är ganska säker på att jag har läst att det inte är möjligt att tända på uthälld bensin genom att slänga en fimp i pölen. Detta eftersom fimpen inte är tillräckligt varm för att få bensinen att antända. Fånigt fel. Irriterande klyschigt.

Lite som när amerikanska rymdfärjor skjuter sönder stora prylar i rymden och det låter booooooooom. Men jag kanske har fel, fysik (för det är väl det det är) har aldrig varit min starka sida.