För Anna blir beskedet cancer. Vid 29 års ålder, mitt uppe i jobb, förhållande, vardag, fest, livet – livmoderhalscancer. Det blir naturligtvis ett kometnedslag i tillvaron, en kroppens självmordsbomb som kreverar mitt i den stockholmska sommaridyllen. Överlevnadschanserna uppges vara två på tre och den stundande operationen riskerar dessutom att göra Anna infertil.

Vid Annas sida står sambon Marcus, tillika bokens berättarröst, och detta handlar minst lika mycket om hans reaktioner på katastrofen som Annas. Han försöker spåra sina egna vägar för att hantera situationen så gott han kan, som ett register på överlevnadstrategier vänder han sig inåt, utåt, super sig full, försöker vara det stöd han kan vara och finna sin roll i ett skadeskjutet förhållande.

För det som till en början är en premiss på liv och död, utvecklar sig efter hand till huruvida de ska kunna skaffa barn eller inte. Operationen och en tuff tur strålbehandling ser ut att knäcka cancern och fokus flyttas över till framtiden. Hur ska deras förhållande leva vidare utan barn? Pallar det för saknaden efter något som kanske legat som en outtalad överenskommelse längs medelparets levandsbana: passion, lägenhet, villa, bil och … barn.

Magnus Utvik har i Anna, min älskade till delar skrivit en självbiografisk roman. Det hör inte riktigt till vanligheterna att en som drabbats av cancer (även anhöriga drabbas) väljer den rent fiktionära utvägen; ofta dyker dessa vittnesmål upp som dagböcker eller rent biografiska skildringar. Därför kan det kännas modigt att ge sig på ett så här komplicerat ämne med prosatexten som verktyg. Risken är ju uppenbar – eftersom ämnet just är så fundamentalt livsavgörande, så för den oinvigde så ofattbart, så iskallt skrämmande – att det blir alltför personligt och i slutänden ointressant.

Men Utvik klarar det med sin kunnighet inom skrivaryrket. Visst kan dialogen kännas lite torftig ibland, visst kan jag opponera mig mot deras ovilja att adoptera, visst kunde boken varit aningen längre för att verkligen ta tag i ämnet. Men den ger på sina bästa ställen en klar inblick i alla hårda villkor som livet ställer i vägen för Anna och Marcus.