Vilja Ha och Vilja Vara. Annorlunda och Helt Normal. Det är sammanbindande teman i antologin Såna som oss med underrubriken ”Röster om sexualitet, identitet och annorlundaskap”. 14 unga kulturpersonligheter har bidragit med texter, noveller, dikter och serier.

Det blir en brokig och ganska ojämn samling. Att sätta betyg på böcker är alltid lite knepigt, men att sätta betyg på en antologi allt annat än lätt. Det får bli ett medeltal, trots att texterna i mina ögon varierar från en tia till nedåt två-tre.

Långt ifrån alla är särskilt intressanta ur litterär synvinkel. Men ju mer jag läser desto mer uppmärksam blir jag på att litterär kvalitet inte är allt här i världen. Ett par texter avfärdar jag först som någon sorts Mitt Livs Novell-dravel, men tänk efter ett tag – hur mycket icke-heteronormativt Mitt Livs Novell-dravel har du läst i dina dar? Säkert försvinnande lite, om något alls. På så sätt kan allt i den här boken fylla någon funktion, om inte litterär så politisk.

Men flera av texterna är också tänkvärda på ett djupare plan, för att inte säga underhållande. Cecilia Neant-Falk, filmaren bakom bland annat dokumentären Du ska nog se att det går över, skildrar till exempel med värme men helt utan försonande sentimentalitet en serie kärleksmöten på vägen mot självinsikt, Elina Grandin bidrar med en ”Mutantmanual” med utgångspunkt i populärkulturens mutantsuperhjältar och Pelle Hanæus håller workshop i Konsten att vara Normal.

Min absoluta favorit, antologins tiopoängare, är Johan Hiltons bidrag ”Nå hela vägen fram”. Hans uppväxtskildring har en stillsam genialitet som får mig att skratta mig rakt in ett mycket drabbande allvar. Med stort sinne för detaljer fångar han till exempel den där frustrationen som är en så påträngande del av barndomen – alla måsten och ”får inte” – men som vi gärna förtränger och sentimentaliserar bort.

Det handlar om att växa upp med omvärldens alla krav på hur könsidentitet ska se ut. Och det är kanske ingen nyhet att dagisvärlden hör till de mest könsstereotypa – rosa eller blått, He-Man eller Barbie, fotboll eller balett – men Hilton skildrar det så bra, tydligt, fräscht och dråpligt. Det är med fnisset i kinderna och en klump i magen man konstaterar vilka vansinniga fyrkanter vi trycker in våra barn i.

Grundkänslan när jag lägger ned boken är otvivelaktigt tonårspeppets. Det här är en bok som riktar sig framför allt till unga människor och det handlar mycket om att våga vara den man är, våga ta plats och så vidare. I mångt och mycket har man kanske som lite äldre läsare hört det förut, men osäkra tonåringar kommer det antagligen alltid att finnas, och handen på hjärtat – vem behöver inte bli lite tonårspeppad ibland? Även om man växt ur tonårshuden och vet vad man tänder och inte tänder på. Har man nu vågat att växa upp måste man bara våga ta sig igenom resten av livet också.

Våga vara fel kön i fel kropp och helt rätt. Våga vara mainstream mitt bland alla alternativen. Våga vara feminin bland macholesbiska. Våga vara kille och hata fotboll. Våga tro på att Gud tror på dig. Våga vara vad som helst, vad du vill. Bara våga. Det är ju faktiskt inget dumt budskap.