Den fantastiska romanen använder sig icke sällan av extraordinära åtgärder när det kommer till narratologiska aspekter. Ofta räcker det inte med en berättelse i tredje person; läsaren kräver Ögonvittnesskildringen, dvs. någon som berättar vad han eller hon sett med egna ögon. Ännu bättre om denna vittnesbörd äger den giltighet som det skrivna ordet ofta skänker en utsago, dvs. ett dokument i dokumentet. Titta här, det finns ju faktiskt svart på vitt att dessa händelser verkligen skett!

Det gäller med andra ord att skapa Trovärdighet, lura läsaren till varje pris.

Att ljuga ihop en historia om en blodsugande greve i det fjärran Transylvanien (utan att själv aldrig satt sin fot där) är kanske inte så svårt, men att sälja den till miljonhövdad publik och samtidigt skriva in sig i de odödligas (sic!) litteraturgalleri, kräver onekligen litet av ett geni. Bram Stoker måste förstått det när han satte sig ned med diverse gamla myter, litterära förebilder och folkloristiska sägner för att skapa sin superdjävul. Därför blev det inte en berättelse rakt upp och ned. Det blev en brev- och dagboksroman i romantikens tecken, och… det blev ett lyckokast!

I Dracula ges berättarröst åt huvudsakligen fem personer: Jonathan Harker, Mina Harker, Lucy Westenra, Dr Seward och Abraham van Helsing. I dagböcker, resejournaler och brev förs handlingen framåt med den intima förtrolighet som man delger en älskad, en god vän eller… sig själv. De blandas upp med tidiningsartiklar eller den loggbok som förs på skeppet Demeter (som tar Dracula till England). Var redaktören av skriften Dracula (vem det nu är) fått fatt på allt material lämnas vi dock ovetande om. (Möjligen är det Jonathan Harker, den sista noten tyder på det.)

Det intressanta är givetvis att bokens centralgestalt, greve Dracula i egen hög person, ingenstans direkt ges ordet utan bara blir citerad och gestaltad genom andras ögon. Ändå är det aldrig något snack om vem som håller i piskan, vem som med sin gäckande existens hetsar detta löddrande femspann av ögonvittnesskildrare mot det apokalyptiska slutet. På det sättet håller han inte bara bokens karaktärer i ett järngrepp, utan även läsaren.

När vi väl svalt dessa krumbukter från Stokers penna, är det inget som hindrar honom från att presentera en av de bäst genomförda mystifieringarna what so ever. Dracula kittlar oss eftersom vi också vet att det har funnits en historisk ”Dracula” (oavsett hur mycket Stoker inspirerats av honom), det finns blodsugande fladdermöss, Karpaterna är faktiskt en bergskejda, folktron lever förvisso kvar i dessa trakter. Där någonstans i glipan mellan det påvisbara och det sunda förnuftets utmarker bor den fantastiska romanen. I få känner man sig så hemma som i Dracula.