"Debuterade som poet" står det här bredvid.

No shit.

Varelser av glas är en roman, men en roman skriven av en poet och utklädd till filosofilektion. Formellt handlar den om fyra personer som möts, först på en konsert och sedan i en sjukhussal där de alla hamnat med komplicerade benbrott och får veta att deras skelett innehåller glasskärvor. Deras gemensamma (och kanske fysiska, kanske psykiska, kanske påhittade) tillstånd knyter dem till varandra, förändrar deras liv. Men under – och för all del över, bredvid, framför och bakom – den handlingen händer mycket mer.

Redan titeln är ju en dubbeltydighet; "værelser av glas" på danska, rum av glas. Både rollfigurerna och världen i sig är som gjorda av ett material som är hårt men bräckligt, genomlysbart men förvrängande, och framför allt så genomskinligt att man aldrig egentligen kan fästa blicken på det. Varje gång Eriksson försöker berätta om en sak ser han rakt igenom den och ser allt som ligger under. Tid, rum, verklighet, fantasi, perspektiv, människor, nu och då flyter hela tiden ihop.

Visste ni förresten att inte ens döden hindrar en stockholmare från att dricka caffe latte?

Någonstans där inne finns en berättelse om en uppväxt, en kärleksaffär, om samhället och historien… ett tema som påminner lite om det i Siri Hustvedts lysande Vad jag älskade, sjukdomen som alltid finns i samhället, som Hustvedts figurer kallar hysteri eller anorexia och Erikssons kallar glasillusion; den där eviga melankolin, ångesten eller vad man nu vill kalla det, som tar sig uttryck i olika neuroser och inbillningar beroende på vad som är socialt accepterat vid tillfället. Vissa svälter sig, andra tror sig bokstavligt talat kunna se rakt igenom sig själva. Det är mycket snack om översättningar och kartor, som för att understryka att det han säger inte är verkligt utan bara en uttolkning – ni vet, om verkligheten och kartan inte stämmer överens så gäller kartan. Kanske är det en tanke i det; att för att betrakta samtiden måste man nästan slå sönder den och se den reflekteras i bitar av sig själv.

Det är en originell bok, och jag vill verkligen gilla den, men bland alla metaforer och djupsinniga resonemang blir det knepigt att hitta något att ta tag i. Huvudpersonerna och handlingen blir så genomskinlig att de flyter ihop till en enda berättare – låt oss kalla honom Ulf – som ibland levererar helt perfekta små bilder av tidens anda, och ibland bara låter käften gå. Det är en sån där bok som bit för bit är en fröjd att läsa, men i efterhand är det lite svårt att sammanfatta vad man har läst. Det blir liksom mest enstaka skärvor som återstår. Men de glittrar åtminstone.