Jag har läst en dålig bok. Den handlar om ett par, Peter och Cecilia, vars relation skildras från romantisk början till frustrerat slut under två semestrar i venedig. Boken är uppdelad i två halvor, där första delen utspelar sig när de nyss träffats, är hyfsat unga och ännu mer nykära. Detta med orosmolnet att Peter gjort Cecilia gravid. Han vet inte om det, och hon förtiger det i väntan på hans svar enligt "avtalet": att de efter sex månaders förhållande ska bestämma sig för att fortsätta med varandra eller bryta upp.

I bokens andra halva är de äldre och har hus och två barn tillsammans. Och är på nytt på semester i sitt Venedig. Här har förälskelsen och nyfikenheten bleknat och gett vika för en ändlös leda av irritation, osäkerhet och bristande kommunikation – allt det som är lika trist att uppleva som det är att läsa om i en berättelse som bara väntar och väntar på att ta fart men aldrig sätter igång på riktigt. Cecilia och Peter besöker en restaurang och börjar bråka, besöker en fin ö och börjar bråka, promenerar i gränderna och börjar bråka, eller håller sig i den hotellrumsmiljö där majoriteten av romanen äger rum, och börjar så småningom bråka.

Därmed inte sagt att det utförs på ett enformigt sätt. Tvärtom är Frostell skicklig med att nyansera situationer, till exempel kompliceras de båda parternas utfall mot varandra alltid tillräckligt mycket för att de ska slippa delas upp i ond och god. Detsamma med miljöbeskrivningarna, alla stillsamma gondoler och rofyllda vågskvalp blir rakryggat kontrasterade mot fräna stanker från sophögar och gatumusikanter som pissar i kanalerna. Och även om språket är på gränsen till att kännas för konstruerat i sin färgstarkhet och sina eviga liknelser, så finns där faktiskt en ren och skär ordrikedom.

Men i ärlighetens namn blir man rätt less på att det enbart rör sig om två personer. Man börjar sakna andra karaktärer, till exempel blir barnen som bara förekommer i korta telefonsamtal ett slags höjdpunkter, eftersom de skapar en variation i persongalleriet. Och trots att berättelsen tar sin början i ett lyckligt rus av nyförälskelse lär man egentligen aldrig känna varken Cecilia eller Peter bakom deras bråk-personligheter. Kanske hade man känt mer för dem om man fått se dem agera tillsammans med fler än bara med varandra.

Så, vad handlar den här romanen om? Om oförmågan att kommunicera? Om att älska men att hållas isär av skillnader? Jag vet inte. Deras bråk verkar handla om en slags växande distans. I berättelsen finns också en sexuell röd tråd som övergår till bondage och senare innehåller en säkert symbolisk krigsmask, men detta känns mest som en misslyckad kryddning som inte alls friskar upp som den borde. Således: jag har läst en dålig bok. Men efter regn kommer solsken, efter Peter och Cecilia kommer karaktärer som är intressanta.