Hon dör i slutet.

Det gör vi allesammans, förstås. Vi vet det. Vi vet det bara inte förrän vi ser det. Döden rycker alltid undan mattan under fötterna på oss, och plötsligt fungerar ingenting längre som vi fått lära oss att det gör.

Conny Palmkvists mor dör i cancer. Hastigt, utan mycket till förvarning. Conny och hans syster hinner knappt förstå det förrän det är slut.

Hon ville plötsligt köpa leksaker till bebisen, trots att jag bara är i femte månaden. Fråga mig inte varför.

Jag önskar att jag inte behövde betygsätta detta. Jag menar, vad sätter man för betyg på en människas död? "Gillade kateterpåsarna, tyckte hospicescenerna kändes lite klichéartade"? Conny Palmkvist gör nästan inga anspråk på att skriva skönlitteratur; han bara vräker ut sitt hjärta över tangentbordet och ger fan i om han säger mer än han borde. Boken är ett enda långt brev till hans mor, trots att det nu är för sent; fullt med det han inte sade, det han tänkte, det han kände. Förnekandet, paniken, ilskan, sorgen, kärleken. Med Jonatan Lejonhjärta på ena axeln och Tom Waits på den andra sladdar han genom sin mors sista sommar utan att riktigt få fotfäste. Röker för mycket, dricker för mycket, grälar med syrran, förbannar sjukvården – maktlös.

Det finns en del av mig som vill påpeka att boken har sina brister. Som vill ironisera över att vi 70-talister, den sista generationen som fick lära sig tro på folkhemmet, inte kan acceptera att saker ibland helt enkelt bara inte går att göra någonting åt.

Men den delen av mig kan inte förklara varför jag inte kan lägga ifrån mig boken, varför boksidorna blir alldeles suddiga ibland, eller varför jag måste ringa morsan och snacka en stund när jag läst ut den.

En mor dör. En son blir ensam kvar. Ett barnbarn får aldrig en chans att träffa sin mormor. Det händer varje dag, ett streck i statistiken. Det är egentligen rätt alldagligt; dör gör väl för fan alla.

Men just därför måste det ju skildras.