Det är svårt för en bok som inleds med ett citat ut Muminpappans memoarer att inte framstå som fullkomligt sympatisk. Hos Tove Jansson har idéhistorikern Ronny Ambjörnsson hittat en talande bild för vad det här med utopier handlar om. Vill vi vara liknöjda hemuler eller nyfikna mumintroll? Vågar vi ta det oväntade som en ny och spännande möjlighet?

”Utopi” betyder ”annan plats” eller ”ingenstans”. Innan världen ur europeisk synvinkel var ordentligt kartlagd var det fortfarande möjligt att föreställa sig att det utopiska landet fanns där ute någonstans. Så placerade Thomas More omkring år 1500 sitt Utopia i det förhållandevis ”nyupptäckta” Amerika. Mores idealland brukar räknas som den första utopin, även om Ambjörnsson pekar på mycket tidigare utopier i myter om paradis och guldåldrar. Men vilken är den sista utopin? Har vi slutat skriva utopier? Har vi till och med slutat drömma?

Under 1900-talet har vi mer och mer gått över till dystopier, medan utopierna, spekulerar Ambjörnsson, kommit i vanrykte genom totalitära regimers bruk och missbruk. För visst finns det en risk för att utopisten blir diktator när det perfekta samhället ska upprätthållas.

Det är i dessa allmänmänskliga resonemang boken blir allra bäst, mest tankvärd och givande. Vad drömmer vi om och hur hanterar vi drömmarna? Ett underbart exempel kommer från Ambjörnssons tidigare forskning om det folkhemsideal som på gott och ont präglat större delen av det svenska 1900-talet. Dräglig arbetsmiljö, meningsfull fritid, bildning och sex timmars arbetsdag är kanske inte det första man tänker på när man hör ordet utopi, även om det fortfarande för många är just det.

Fantasin till makten! – för övrigt ett slagord i studentrevolternas Paris 1968 – är ingen sammanhållen bok. Författaren beskriver den snarare som en essäsamling. Den uppenbara fördelen med detta är att bristen på idéhistoriska utvecklingslinjer gör det så mycket lättare att komma utanför kanon. Det här är inte, åtminstone till stor del inte, den där raddan ideologer du möjligen hört rapas upp till förbannelse. Istället bjuder Ambjörnsson upp till glädjefull dans med en bitvis ganska udda samling förtjusande knäppgökar.

Eller vad sägs om Kempe, ständigt eftersatt kättare som bland annat menade att granens olika delar var lösningen på allt; den outgrundligt ironiske Charles Fourier, som i den fullkomligt harmoniska världen även placerade in snälla djur som antikrokodil och antilejon; eller August Nordenskjöld, swedenborgianen som ville grunda en kolonial utopi i Afrika och på alkemisk väg tillverka guld nog att krossa kapitalismen? Här finns också religiösa sekter som på grund av fullkomligt celibat ständigt måste ta in nya medlemmar utifrån – och sådana som lever i ”sexuell kommunism”. Ambjörnsson tar oss med till tider när USA var möjligheterna land och religion mycket väl kunde vara politiskt radikal.

Den svagaste länken är utan tvekan kapitlet om Charlotte Perkins Gilman, bokens enda kvinnliga utopist. Ambjörnsson är visst inte omedveten om genusperspektiv, i de andra kapitlen gör han avslöjande små påpekanden, som om hur More i förbifarten uppfinner kvinnors dubbelarbete. I Gilmankapitlet får vi till att börja med en stor bild av författaren, information om hennes förhållande till fadern, äktenskapet och rena spekulationer om sexuell läggning. Man kan fråga sig hur relevant detta är, och varför den informationen i så fall inte ges även om de manliga utopisterna?

I Gilmans utopi, Kvinnolandet, har landets män av en händelse blivit utrotade. Inte för att ett enkönat samhälle är något ideal, utan för att visa på kvinnors möjligheter. Utan män kan de återerövra allmänmänskliga egenskaper som annars betraktas som manliga, och slipper konstlade och ineffektiva könsspecifika kvaliteter, som överdrivits på grund av det ekonomiska tvånget att behaga män. Personligen tycker jag Gilman hör till de mer intressanta utopisterna – och genusteoretikerna – och hennes närvaro i en sådan här bok är bara att applådera.

Trots att Fantasin till makten! på tvärs med sin titel ibland känns något konventionell är Ambjörnsson en intelligent och ofta mycket underhållande författare. På djupet har boken en och annan brist, men som allmänbildat skuttande i idéhistoriens vindlingar, på de stora ideologiska stigarna såväl som i de små kitschiga återvändsgränderna, har den definitiva poänger. Utopiernas värde ligger trots allt i det annorlunda. Av vikt är att se alternativen, tänka andra tankar. Våga säga ”tänk om…”. ”Paradiset”, skriver Ambjörnsson, ”existerar i kraft av att det en gång är beskrivet.”