1896 upptäckte man guld i området kring Klondike- och Yukon-floderna i USA/Kanada. Det startade en enorm folkvåg av lycksökare, alla med guld i blicken. Det var ett kargt och ogästvänligt land de mötte när de sökte sig mot lyckan. Den här delen av landet hade ännu inte nåtts av den utveckling som andra delar av USA hade gått till mötes, utan var fortfarande i hög grad obrutet land – men bebott av ursprungsfolk.

I den här boken skildrar miljöhistorikern Kathryn Morse hur människorna samspelade med naturen under guldruschen. Det är alltså inte frågan om en klassisk naturhistoria, där människans roll i naturen ignoreras. Nej, Morse tecknar hur det mänskliga samhället fungerat i förhållande till dess kontext.

Boken handlar därför exempelvis om vilka drivkrafter som gjorde att guld var så eftertraktat (vilket bl.a. återspeglades i den kamp mellan förespråkare för en guldmyntfot som alla pengars måttstock, och förespråkare för att pengar kunde ha värde även om det inte baserades på guld).

Morse skildrar också det direkta samspelet mellan de individuella guldgrävarna och deras direkta omgivning. Det handlar självfallet om hur man försökte finna guldet, och vilka utmaningar man då stod inför. Det handlar också om utvecklingen av sådant som att transportera både människor och varor – inte minst livsmedel – till de tidigare isolerade trakterna.

Morse skildrar på ett spännande och detaljrikt vis hur livet kunde te sig för människorna som drogs med i guldruschen. Något paradis mötte de aldrig. De allra flesta fick arbeta hårt, mot en väldigt låg lön, eftersom ryktena om guldet var väldigt överskattade. Författaren skriver här ett strålande stycke miljöhistoria.