En affärsidkande vän till den anarkistiske teoretikern och fursten Peter Kropotkin hade råkat in i en delikat belägenhet. Hans kunder och anarkistkamrater hade nämligen börjat stjäla varorna i hans affär. De rättfärdigade sig med att själva begreppet stöld var de besuttnas uppfinning och fattiga arbetare fick alltså stjäla det de behövde. Kropotkin blev upprörd över detta missbruk av anarkismen och satte sig att författa en pamflett över temat anarkismens moral.

Sann eller inte så pekar denna anekdot på en än i dag mycket spridd missuppfattning: att begreppet anarkism skulle vara liktydigt med frånvaro av moral. Kropotkin mästrar de fåkunniga: frånvaro av lag betyder inte frånvaro av moral. Tvärtom bidrar rättsväsende, regering och kyrka till att upprätthålla den djupaste omoral, som i sig hindrar den sanna moralens framväxt.

Vid sidan om den roande anekdoten finns det en långt mer betydelsefull anledning till denna pamfletts författande. Den är, liksom författarens "Inbördes hjälp", i sin helhet ett angrepp på ett av dåtidens starkaste ideologiska byggen, den s.k. socialdarwinismen. Denna var grovt uttryckt uppbyggd på en förvrängd tolkning av Darwins lära om kampen för tillvaron, applicerad på mänskliga förhållanden. Kropotkins huvudtes är att kampens stora betydelse är en missuppfattning, det är i stället samarbetet mellan jämställda individer som leder samhället framåt. Att han på tidens vis letade "bevis" för sina teser bland näbbmöss, myror och t.o.m. de första fåcelliga organismerna i havet känns något begränsande, sett så här på avstånd, men å andra sidan är det väl precis samma utgångspunkt som moderna sociobiologer ses använda i sina teoribyggen.

Värre är då den klara tendens till vitalistisk övermänniskofilosofi som basuneras ut mot slutet av pamfletten. För vissa utvalda är det inte nog med jämlikhetens och samarbetets höga principer. Nej, de riktigt starkas plikt är att utveckla hela sin förmåga, för om de inte utvecklas, då utvecklas inte det mänskliga livet, och om det inte utvecklas, så kan det inte upprätthållas.

Den lilla pamfletten föreligger nu i nyutgåva i Tragus Förlags marginalserie. Texten utkom på svenska senast 1910 och omslaget är denna gång en lyckad tidspastisch signerad Johan Melbi. Till den något antikverade känslan bidrar även det faktum att man har bibehållit den anonyma översättningen från 1910, med plurala verbformer och allt (även om gammalstafningen redigerats med blandat resultat). Den lätt ironiskt tillbakablickande formen gifter sig väl med själva skriftens uppfriskande rättframma stil. När Kropotkin skriver moralteori är det verkliga människor det handlar om, människor av kött och blod, de må sedan heta Napoleon, Jack Uppskäraren eller vara helt anonyma. Och parat med respekten för den enskilde finner man genomgående detta självklara revolutionära hat mot lögnen, girigheten, dumheten och dess företrädare.

Där ligger Kropotkins verkliga styrka idag, när mycket av den förmenta vetenskapligheten bleknat. Han har en aldrig sinande kraft och vilja till nytänkande, och han använder denna kraft i det allmännas tjänst.

Själv hade han nog lånat ett ord från sin samtida kollega Jean-Marie Guyau och sagt att han bara gjorde sin "plikt".