Berglinska tider utspelar sig i vardagen. Det är familjelivet som speglas, svenssonlivet och arbetslivet. Skådeplatserna är köksborden, altanerna, kontoren, cykelvägarna och staketet mellan grannarna. Och lika vardagliga är ämnena som skämtteckningarna rör: avundsjuka bekanta emellan, skjutsande av ungar till idrottscuper, dokusåpor (självklart), utbrändhet, svensktoppen, kaffeautomater, tv-debatter, årstider, Knutby-mordet och husefrid. Därför är det förståeligt att Jan Berglin har slagit sig fram och publiceras i tillsammans med Svenska Dagbladet flera andra svenska tidningar. Jag menar, hur stor är inte målgruppen för dessa ämnen?

Första hälften av albumet består av "fyrarutingar", där en rubrik illustreras med fyra olika exempel bestående av vidare text och replikskiften. Det är alltså inte berättande serier man följer, utan istället väl valda scener klippta direkt ur vardagen. Albumets andra hälft utgörs av enstaka teckningar, oftast med bara två pratbubblor i varje. Mallen verkar enkel: en plats, två tre figurer, någon säger något och någon svarar.

Figurerna i sig är karaktäristiska med sina oproportionerligt stora näsor, nästan som varianter på mumintrollen. Samtidigt ser alla i princip likadana ut. Linda Skugge ser ut ungefär som Saddam Hussein, som ser ut som mamman med kundvagnen, som ser ut som Horace Engdahl, som ser ut som mannen som lider av "Stagneli fulslag". Ansiktsuttrycken är få, men man ser om någon är glad eller bara neutral.

Och det är nog inte heller meningen att figurerna ska ha någon direkt inverkan på komiken, istället lämnar de plats åt replikerna utan att distrahera för mycket. På samma sätt passar det bra att scenerna, trots att det är sommar i en och annan, verkar äga rum i en slags evig mulenhet, med all sin svartvithet och alla sina gråtoner. För det är replikerna det handlar om. Det är hos dem hela kvalitén i Berglins serier ligger, i dess träffsäkerhet och dess höga igenkänningsfaktor.

Här är till exempel ett schysst och representativt replikskifte mellan det gifta paret:

- Men vad är det för lömig muzak du satt på? Lugna blå timmar eller Stilla vita nätter?

- Dubbelfel! Det här är Varma röda stunder och nu ska vi gosa.

Det är träffsäkert. Samtidigt är det väl egentligen inte någon som är sådär hysteriskt klockrent rolig. Det finns inga direkta guldkorn, utan mer en jämn linje av lagom underfundiga och skarpsynta observationer. Man kan anta att det är där Berglins förmåga ligger, i att kunna ställa sig vid sidan om samtalet i fikarummet och betrakta det utifrån, för att sedan parodiera på eller överdriva det. På det sättet plockas de fulare, snålare, gnälligare, och framför allt mer idiotiska sidorna fram och tydliggörs både hos människan och hos samhället. Och visst behövs det. Som samtidsskildring är albumet under allt beröm.

Detta är den typen av album som ges bort i present av ett otal medelsvenssons med kommentaren "Det här tror jag att du skulle gilla", och svaret "Jo, han har man ju läst i tidningarna, han är ju jätterolig." Det är fullt gångbart, även om teckningarna lämpar sig bättre en åt gången i dagstidningar mer än för sträckläsning i albumformat. Man behöver få känna igen sig och få titta på sig själv genom betraktarens ögon. Och samtidigt kunna få skratta åt det.

Och för alla som inte har ungar att skjutsa runt på, som inte skaffat hund för att kunna gå ut om kvällarna, och som inte haft en grannfejd i tjugo år finns poänger som också rör samhällsordningen i stort med ett visst mått av visdom. Och om inte annat så känner man även igen personerna som rör sig i det, med alla sina repliker.