Här är den äntligen. Debutromanen som så många har väntat på. Ett stort och viktigt svenskt författarskap börjar här. Som en brandfackla i det svenska kulturklimatets allt för bekväma bäddsoffor får den alla att studsa. Inget kommer bli sig likt. Som den behövs! Den kommer påverka och debatteras årtionden framöver. Synd bara att den kom redan 1979.

Även om det har skrivits hyllmeter om Autisterna är det här en välkommen nyutgåva, för den har varit svår att få tag på. Stig Larsson berättade själv i P1 i somras att inte ens han ägde ett exemplar. Den blev stulen från många bibliotek under 80-talet. Det var boken som alla snackade om, men som få hade läst. 1988 kom en andra tryckning, fortfarande med författarens egen framsida, som är döpt till det vackra ”En man som förvandlas till stark vind”. Den tredje utgåvan ger nu Modernista ut i sin serie av moderna klassiker i gul pärm. Då, 1979, ansåg många att Autisterna var känslokall och omoralisk. Nu, vid en omläsning, tycker jag att den snarare är lekfull och humanistisk. I efterhand är det inte svårt att förstå dess inflytande och betydelse.

Det är lätt att förtjusas när man följer den namnlösa huvudpersonen. Varje kapitel är en ny scen. Det enda som håller dem samman är huvudpersonen. Geografiskt kan han dyka upp var som helst, på en isländsk vulkansluttning eller på en motorväg i Frankrike, bara för att ta två exempel. Kronologin är bruten. Till synes likgiltigt registrerar han vad han ser och vad han förstår att han borde känna. Han är besatt av nuet. Där till är boken full av metakommentarer och man behöver inte leta länge efter programförklaringar. Kanske bilden av spädbarnet som ligger och knackar på glaset i sin kuvös beskriver temat bäst?

För mig är det en njutbar skärpning av sinnena att läsa Stig Larsson. Man är på helspänn. Få kan beskriva iakttagelser av vardagliga detaljer på ett mer träffande sätt. Det vardagliga lyfts upp till betydelsefulla vändpunkter. Det oväntade kan finnas i nästa mening. Han låter oss redan i debuten förstå att det är så han tänker fortsätta att skriva. Autisterna har alltså stora delar av det fortsatta författarskap inom sig. Det handlar mycket om litterär form, eller snarare avståndstagande från form, och det nödvändiga i att uppfinna skrivandet i skrivandets stund. Som en berusning i att ständigt göra sig till nybörjare.

Eftersom detta är en nyutgåva och att den inte är kronologiskt berättad får ni ursäkta om jag avslöjar slutet. Huvudpersonen, som nu bor med en kvinna och hennes två barn i Norrland, är ute och åker skidor i områdets elljusspår. Emellanåt stannar han och tar en cigarrett. På hans trettioförsta varv slutar det. Han är upplöst.

Nu har Larsson en gång för alla lovat att aldrig skriva skönlitterära romaner igen. Det finns anledning att tro honom. Han lade av redan 1989. Efter det har skrivandet bestått av diktsamlingar och filmmanus. Inga fler romaner. En norrlänning håller sina löften. Läser man diktsamlingarna Matar (1995), Natta de mina (1997) och Wokas Lax? (1998) förstår man varför. Hans konstnärskap befinner sig på en helt annan plats.

Idén till Autisterna lär Larsson förresten ha fått från vännen Horace Engdahl. I dikten ”Innan det skrivits ner” ur den enastående Natta de mina tar Larsson upp hur det kan ha gått till, hur han kan ha representerat talet, medan Engdahl i så fall skulle ha representerat den ”fattade tanken”. Deras konstnärliga förhållande rymmer mycket. Men det blir nog ingen mer roman, även om Engdahl skulle få för sig att säga: Stig in på prosascenen igen Larsson. Han kommer ju alltid att finnas där. Autisterna kommer vi fortsätta att läsa och prata om.