Recension

: Upptäckten av himlen
Upptäckten av himlen Harry Mulisch
2004
Wahlström & Widstrand
10/10

Allt är möjligt

Utgiven 2004
ISBN 9146200274
Sidor 829
Översättare Joakim Sundström

Om författaren

Fotograf: Chris van Houts

Född 1927 i Nederländerna, son till en österrikisk-ungersk pappa och en judisk nederländsk mamma. PÅ svenska finns romanerna ”Överfallet” (1989), ”Siegfried” (2002) ”Upptäckten av himlen” (2004). Han har också skrivit noveller, romaner, poesi, drama, essäer och psykologiska arbeten.

Sök efter boken

Den fulländade romanen är en utopi. Varför skulle annars författare fortsätta att författa och läsare fortsätta att läsa? Det är något vi söker. Den ungerske författaren Péter Esterházy uttrycker det bra i Hrabals bok (en roman som för övrigt påminner om och kanske har inspirerat Mulisch):

Världens fakta är inte litteraturens fakta. Men världens sanningar är det.

Den Mulischintresserade tvingas till ett aktivt sökande. Det är Mulischsanningar blandat med universella och allomfattande upptäckter. Många tankar som utmanar.

Det vore en underdrift att säga att den här boken är bra och att den gör bestående intryck. Däremot är det en överdrift att tro att det är den perfekta romanen. Även om den tanken ligger kittlande nära. En sak är dock säker. Den här boken är väldigt mycket.

Den innehåller allt som jag kan tänka mig att en framtida klassiker bör innehålla. Den driver med vår samtids existentiella problem, blottlägger dem, har högt tempo, är spränglärd, gripande, skvätter av skaparglädje och entusiasm. Blandar lekfullt högt och låg. Samtidigt helt befriad från litterära krusiduller, trots sin tjocklek. Är lätt. Har starka karaktärer man lätt faller för. Skildrar allt med distans.

Inte minst utmanar Mulisch många sanningar kring vänsterrörelsen, politiken, teologin, filosofin, vetenskapen, litteraturen, arkeologin och feminismen.

Till ytan är det egentligen en smått banal berättelse. Hur man än försöker beskriva den så löper man risken att låta fånig och trivial. Men formen är ingenting annat än historiens egen tjänare. Allt är underordnat det som Mulisch måste berätta. Tonen är så sympatisk att jag som läsare blir märkligt förlåtande och ödmjukt inställd.

Bland annat måste jag erkänna mig besegrad av det faktum att jag tidigare har avfärdat romaner där personerna lever i en allt för symbolmättad och tolkningsbar värld, där allt sker enligt lagen om orsak och verkan. Med Mulisch gudomliga blick fungerar det utmärkt. Romanen är förstås en mycket listig konstruktion precis som det den skildrar.

Den inleds med att två änglar sitter och ojar sig över människan och att det moderna samhället inte känner någon fruktan för Gud. Det finns ingen moral. Bara ondska. Andra världskriget var droppen. De bestämmer sig för att ta tillbaks vad Gud givit till människorna via Moses: de tio budorden, grunden för all mänsklig etik och moral.

Skulden läggs på renässansfilosofen Francis Bacon. Det var ju han som lade grunden till den moderna människans teknikfixerade framgångskoncept. Gud blev överflödig. Kunskap är makt och makten tillhör oss. Bacon var den förste som skrev under kontraktet med Djävulen. Sedan har det bara rullat på. Bara ondskan skördar segrar så länge som Bacons sekulariserade armé inte kan hantera sina förvärvade kunskaper. Andra världskriget och utveckling därefter är den yttersta bekräftelsen.

För att utföra den profana handlingen måste förstås änglarna utse någon väl lämpad. Det är här som parhästarna Onno Quist och Max Delius kommer in i litteraturen. Det är också kring dem och deras vänskap som boken rör sig. De möts av, vad man kan tro, en slump, men de visar sig ha en magisk samhörighet. Slumpen är för övrigt något som Mulisch inte tillåter att existera.

Tillsammans upptäcker Onno och Max sig själva, sin historia, hur allt fungerar och hänger ihop. Båda är så kallat intellektuella och framgångsrika inom sina områden. Den ene är språkvetare och politiker, den andre är astronom. De träffar Ada och hon föder ett barn. Även de med uppdrag att utföra storverk.

Några har menat att kvinnorna har en allt för passiv roll och att Mulisch befäster de traditionella könsroller som så ofta är gällande i litteraturhistorien. För mig är det en allt för enkel och förutsägbar tolkning. Mulisch är snarare ironisk och framställer människan som instrument i det gudomliga maskineriets händer. Snarare begraver Mulisch den manliga världen i en allra sista dans.

När han visar var ondskan befinner sig och utifrån den problematiserar lyckan, visar han också en bild av västerlandets undergång och moralens förfall. Samtidigt handlar det om det skrivna ordets tillkortakommande, vår kulturs stöttepelare som bär upp en allt för vinglig byggnad.

Dock uppfattar jag inte Mulisch som en pessimist. Tvärt om. Han tror på människans förmåga och handlingskraft. Det är våra avsikter det är fel på. Vi vet bara inte vem eller vad vi tjänar och knappast heller varför. Kanske måste vi börja om från början? Alla tankar är möjliga för Mulisch.

Mulisch har själv sagt att han aldrig kommer undan Andra världskriget i sitt skrivande. Det ligger allt för nära. För mig kompletterar Upptäckten av himlen därför Imre Kertész Fiasko och Georg Perecs W eller minnet av barndomen. Tillsammans utgör de i min tanke en efterkrigstidens trilogi. Alla lika personliga, gåtfullt gripande och originella. Till stilen påminner Mulisch också om Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland. Men Mulisch undersöker inte bara hur ett enda liv hänger samman, han undersöker en hel mänsklighet.

Jag har svårt att tänka mig ett mer utmanande projekt än att skriva den här romanen. Men Mulisch verkar inte tänka så när han skriver. Det får bli vad det blir. Hans böcker lär vara lika oplanerade som hans drömmar på nätterna. Det vill säga: händelseutvecklingen går inte att styra. Det är förmodligen därför som han lyckas så bra. Allt är som sagt möjligt. Upptäckten av himlen är beviset.

Det här är kort och gott en bok som placerar honom bland de riktigt stora och betydelsefulla författarna i vår tid.

Textutdrag (Visa/göm)

David Enemar

Publicerad: 2004-08-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 13:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1283

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?