Att segrarens historieskrivning inte alltid är helt objektiv finns det ju många prov på genom historien. Att den tvärtom är självförhärligande är legio. Nu har vi ytterligare ett exempel på detta, i och med denna bok om folkomröstningen om EMU. Här samlas artiklar från alla de större organisationerna som bedrev en kampanj mot att Sverige skulle med i EMU-samarbetet. Vänsterpartister samsas med högernationalistiska skribenter, socialdemokrater med högborgerliga, centerpartister och kristdemokrater.

Bokens titel försöker antyda att det var ett folkligt uppror mot eliten som avgjorde valsegern. Och visst fanns säkert ett sådant moment med, med tanke på vilken enorm övermakt ja-sidan hade på resursområdet. I de bidragande artiklarna spretar analysen dock betydligt vad gäller vilka specifika grupper det var som egentligen vann valet åt nej-sidan – än är det det frihetsälskande svenska "folket", än är det kvinnorna, än är det de borgerliga eller de socialistiska väljarna, än är det den folkliga gräsrotskampanjen…

Budskapet varieras helt enkelt allt efter vem skribenten är; men det var alltid det egna arbetet och den egna valmanskåren som ordnade skivan. Den enda intressanta analysen kommer väl kanske Jesper Katz (från Medborgare mot EMU) med, när han talar om att denna mångfald av röster och åsikter var en styrka för nej-sidan, men en black om foten för ja-sidan. Tyvärr är den här typen av röster udda i boken – i övrigt är det idel förhärliganden om den egna insatsen under kampanjen.

Som om inte det var nog är det en mycket osmaklig, ibland närmast otäck, självgodhet som många av skribenterna ger uttryck för. Nej-sidan var saklig och informerande, kunnig och upplyst, sansad och demokratisk, folkligt förankrad och gud vet allt. Ja-sidan däremot… Det är svårt att spåra ens ett enda uns av självkritik i någon av alla bidragande artiklar!

På det stora hela ett tämligen bedrövligt bidrag till eftervalsdebatten om EMU. Oavsett vad man tycker i sakfrågan.