Den här boken lider av en omfattande identitetskris. Den utger sig för att vara en biografi över den irakiska kvinnan Mayada al-Askari, men är det ändå inte riktigt. Eller misslyckas med att vara det? Låt mig börja från början.

Mayada växte upp tillhörande den irakiska eliten, under Saddams välde. Släkten är anrik och förmögen, med förfäder som har krigat tillsammans med Lawrence av Arabien, och varit ministrar i olika regeringar. Familjen hade täta band till det styrande Baathpartiet (även om de enligt Mayada själv aldrig formellt var medlemmar). De levde länge under beskydd av säkerhetstjänstens chef dr Fadil. Och Mayada var själv en författare av kärlekshistorier, som hade blivit flerfaldigt prisbelönade av Saddam själv.

Så en dag blir Mayada arresterad, utan att få reda på varför. Hon förs till Baladiyatfängelset i Baghdad och låses in med en rad andra kvinnor i en cell. Första dagen tvingas hon utstå tortyr, därefter lämnas hon ifred. Efter ingripande från hennes inflytelserika mor släpps hon dock efter ett par dagar, varefter hon flyr till Jordanien. I efterhand visar det sig att gripandet berodde på att någon hade tryckt upp olagliga flygblad på något tryckeri i staden, så en rad tryckeriägare (vilket Mayada då var) arresterades på måfå i hopp om att finna någon skyldig.

Det här utgör i princip hela boken. Misslyckad biografi, skulle jag säga, av den enkla anledningen att Mayada har väldigt lite av intresse att berätta för egen del, att hon valts ut verkar snarast bero på att Sasson kände henne personligen. Mayadas egen bakgrundshistoria verkar föga intressant – därför blir författaren ideligen tvungen att berätta om hennes viktiga släktingar. Inte heller har hon varit aktiv i kampen mot Saddam – tvärtom har hon under decennier levt i välmåga under regimens beskydd (och blundat för alla som hennes beskyddare dr Fadil har fängslat och torterat). Men hon har ändå inte så täta kontakter till de ledande att hon har mer än någon udda anekdot att berätta om dem. Därför blir hon tvungen att återberätta andra- eller tredjehandshistorier i kombination med ren hörsägen. Utan minsta stänk av källkritik återges alla dessa som berättelser som fakta, hur otroliga och/eller överdrivna de än kan verka.

Och hennes fängslande – som utgör stommen i berättelsen – är i praktiken oerhört kort. Det framgår faktiskt inte exakt hur länge hon verkligen satt fängslad, men i förbigående noteras att det var kortare än en vecka. Men det verkar som om Sasson försöker skyla över detta, och få tiden att framstå som längre än den faktiskt var, genom att intensiva skildringar av korta stunder i fängelset vävs in mellan långa historiska exposéer. Men eftersom Mayada inte ens har särskilt mycket att berätta från fängelset blir Sasson tvungen att fylla ut med alla medfängslade kvinnors historier. Inte nödvändigtvis något fel med det, det är gripande och tragiska öden värda att berätta. Men det känns väldigt fel att Mayada då ska stå i centrum som hon här gör – och det hade behövts en rejäl upprensning bland hörsägen och faktiska vittnesmål.

Boken är en misslyckad biografi också för det faktum att Sassons sätt att skriva mer för tankarna till en skönlitterär roman än till en faktisk och korrekt biografi. Det här beror dels på att hon som sagt blandar Mayadas egna upplevelser med andras vittnesmål och hörsägen, utan någon saklig kritik mot sig sageskvinna. Det beror också på att hon verkar ha broderat ut Mayadas berättelse med allehanda målande detaljer för att öka läsvärdet – sådana detaljer som egentligen är totalt ovidkommande, och som det därför är svårt att tro att Mayada faktiskt minns själv. I kombination med alla skrönor som berättar om hur otroligt grym och hemsk och otäck Saddam och hans närmaste är får det alla ingredienser av en klassiska barnsaga – den oskyldiga, fagra ungmön mot den elaka, elaka kungen.

Mest osmakligt blir dock den kontext som boken sätts in i där både för- och efterordet, liksom "fakta"-delen i slutet talar om hur USA har "befriat" Irak och dess befolkning, och att landet nu håller på att införa "demokrati". Medan ockupationen fortfarande pågår och har blivit allt brutalare framstår det som ett mycket billigt propagandanummer. Om förlaget hade satt igång arbetet med boken nu undrar jag om de verkligen hade valt att publicera den, när det har visat sig att USA axlat Saddams mantel i tortyrkamrarna?

Saddams diktatur var utan tvekan förhatlig. Det hade dock säkerligen funnits många fler intressantare och viktigare människoöden att framhållas, än en av elitens döttrar.