Recension

: Middlesex
Middlesex Jeffrey Eugenides
2003
Bloomsbury
6/10

Grekiskt epos svänger om

Utgiven 2003
ISBN 0747564485
Sidor 529
Först utgiven 2002
Språk Engelska

Om författaren

Jeffrey Eugenides (f. 1960) är författare till The Virgin Suicides (1993). Han bor i Berlin med fru och barn men kommer ursprungligen från USA. Han har fått ett flertal litterära priser, bland annat Pulitzer priset för Middlesex (2003).

Sök efter boken

Jeffrey Eugenides som tidigare skrivit The Virgin Suicides drar på för fullt i sin prisbelönta roman med det avslöjande namnet Middlesex. Ett familjeepos som skär genom tre generationer i ett uppskruvat tempo. Den allvetande hermafroditen, Calliope Stephanides, redogör för familjen Stephanides leverne och ljusskygga hemligheter från 1900-talets början fram till slutet av samma århundrade.

Desdemona och hennes bror Eleutherios Stephanides (far och morföräldrar till Calliope) flyr grekiska Smyrna, och de turkiska soldaterna som strider i svallet efter första världskriget mot grekerna. På väg mot en ny värld, USA, intalar de sig själva att de är nyförälskade och konstruerar lögner som till slut lurar dem själva. Framtiden verkar mer och mer hopp- och kärlekslös och syskonen gifter sig. Allt som ett normalt kärlekspar går igenom möter även detta par. Och fastän Desdemona vet att hennes avkomma kan bli vanskapt eller på något sätt "annorlunda" får syskonparet så småningom två barn: till parets förvåning en son och en dotter utan några synbara fel. I stamtavlan är det sonen, Milton Stephanides som tillsammans med föräldrarnas kusindotter, Tessie, som för familjens blod och genetiska hemligheter framåt i det lilla samhället Middlesex, Detroit.

Ja, släktskapen blir något förvirrande.

Redan i början av romanen avslöjar Calliope att något är på ett sätt som det kanske inte borde vara. Hon ger små ledtrådar om sin androgyna läggning. Middlesex är i själva verket inte en roman, utan tre: en för varje generation. Calliope som föds 1960 (dotter till Milton och Tessie) bildar den tredje delen efter det att hennes föräldrar har kämpat sig igenom några årtionden. Hon är en liten flicka, som till en början har en skönhet som får de grekiska gudarna att te sig gråa. En liten muterad gen, som göms i hennes inre, kommer dock att göra det svårt att avgöra hennes egentliga kön när hennes flickaktiga utseende sakta tynar bort i tonåren.

Smakproven av det amerikanska livet under 40-, 50- och 60-talen för en familj med invandrarbakgrund är åtskilliga i Middlesex. Eugenides snuddar vid frågor som rör krig, religion och ras. Och inte minst sex och vad som kan tyckas vara normalt. Någon samhällskritik förs inte fram. Det Eugenides istället tycks leta efter, och ställa i fokus, är hur människor förändras genom olika omständigheter och på vilket sätt de accepterar förändringen. Hur de normaliserar sin tillvaro. Något som familjen Stephanidens mer eller mindre brottas kontinuerligt med, och som kan ses som ett ledmotiv genom hela romanen.

Slutligen hamnar vi i Calliopes tudelade värld och får under ett par hundra sidor följa hennes sexuella utveckling under det liberala 70-talet. Medan hennes sexuella mognad anses allt annat än normal av hennes omgivning försöker Calliope reda ut vad, och vem hon är. Efter några obehagliga besök hos en viss hermafroditdoktor i New York genomgår Calliope sin mentala metamorfos. Hon tar till flykten och blir tonårspojken Cal.

Det är med Calliope som Eugenides försöker väva samman Middlesex till en helhet. Men resultatet blir liksom Calliope kluven: en del om Calliopes familj och en del om Calliopes mognad. Två böcker. Med tanke på romanens längd känns det stundom som författaren pressat in lite väl mycket. Nutidshistoriska fakta trängs med tragikomiska karaktärer och bortglömda anekdoter. Karaktärer som till en början har ett stort utrymme utvecklas inte och faller sedan i glömska. Genom lite berättartekniska nödlösningar kan de senare återvända till romanen. Där den ena generationen börjar bli naggad i kanten, gråhårig och något cynisk tar nästa vid. Sammantaget hjälper detta Eugenides att hålla rytmen och farten uppe men det ger istället en utspridd historia med periodvis dålig väghållning.

Eugenides har emellertid en humoristisk ton och lättsamt språk. Han gräver inte ned sig i långa familjeskildringar utan att klämma in några komiska poäng vilket gör det hela till en angenäm läsning i söndagssoffan.

Textutdrag (Visa/göm)

Ranald MacDonald

Publicerad: 2004-02-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-10 22:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1079

2 kommentarer

För mig är den här boken 9/10 eller i alla fall 8/10.

Jag tycker Eugenides är en smått otrolig berättare. Tvärtemot vad som skrivs tycker jag också det är fantastiskt med böcker som skildrar flera generationer och massor av levnadsöden. Okej, jag kan förstå kritiken mot att vissa karaktärer bara försvinner och återkommer på lite väl spektakulära sätt. Men så länge det är så underhållande så är det inget jag hakar upp mig på.

valle Oregistrerad 2007-10-04 11:02
 

Samma problem med många karaktärer som ibland byggs upp bara för att hundra sidor senare försvinna utan att ge historien någon egentlig påverkan har ju många ryska författare med Dostojevskij i spetsen.
Samtidigt tycker jag att ett myllrande persongalleri ger liv till berättelsen och då kan jag ha överseende med vissa överflödiga karaktärer.

En av de bästa böcker jag läst på senare tid.

björn Oregistrerad 2007-11-23 10:21
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?