I Malmö är det inte bara bron till Köpenhamn som skapar oro i leden utan även mordet på Yasmin, en ung palestinsk flicka. Kriminalinspektör Hjalmar Lindström och polisaspirant Monica Gren kopplas in för att bringa ordning i oredan och misstänker från början hedersmord.

Kusiner grips, gamla pojkvänner häktas och sakta men säkert nystas Yasmins livsöde upp med hjälp av vänner, skolkamrater och familj. Inte helt oväntat finns det starka motsättningar mellan en ung invandrarflicka och hennes ortodoxa bakgrund. Efter ett tag och mer av en slump så sammanhangen dock klarna och man blir varse att det inte alltid är så enkelt som man tror när ytterligare ett brutalt mord på en kvinna skapar nya uppslag.

Kriminalinspektören själv är en trött man med stagnerat hemmaliv och en längtan efter lite spänning i sitt liv. Han kanske inte heller är riktigt i kontakt med sin feminina sida när hustrun förordar familjeterapi. Polisaspiranten Monica finns däremot lägligt till hands som ögongodis och frisk fläkt och som ett parallellspår får man följa hur deras relation utvecklas genom boken.

Sedan har vi det här med tycke och smak. Ibland kan det kännas lite charmigt att läsa dialoger på dialekt. När alla personer är skåningar och så gott som samtliga dialoger blir på dialekt med ord som "ente" istället för "inte" och "säjor" istället för "säger", ja då stör det i alla fall mig en hel del. Faktum är att jag istället för att fokusera på den rätt spännande handlingen mest satt och irriterade mig på dialogerna. Men det är i alla fall konsekvent.

Annars är Pojken i eken en bra kriminalroman. Den manar aningen till eftertanke med aktuella ämnen och några subtila pekpinnar vilket jag tror att vi alla mår bra av i lagom doser. Spänningen håller sig genom hela boken och som kriminalroman betraktat fungerar den utan några större anmärkningar. Nästa gång skulle jag dock gladeligen kunna vara utan den dialektala knorren.