Under kolonialismens sista skälvande år hade många intellektuella från de koloniserade länderna börjat skjuta in sin kritik mot fundamenten för kolonialismen som institution i litterära verk. Hit hör verk som exempelvis Aimé Cesaires
"Discourse on colonialism" eller Frantz Fanons mer kända bok "Jordens fördömda".

Deras böcker spreds världen över i rask takt, och var något som i hög grad kom att bidra till den anti-koloniala kampen i många länder världen över. Till den här genren hör också Albert Memmis bok "The colonizer and the colonized", som nu ges ut i nyutgåva av det brittiska förlaget Earthscan.

I den här boken försöker författaren analysera vilka de psykologiska och socio-kulturella förutsättningarna för och konsekvenserna av kolonialismen blir – såväl för kolonisatören som för den koloniserade.

För den koloniserade blir det en existens utan eget språk, utan egen kultur. Kolonialherren blir den som föreskriver vad som är rätt och fel, och vilken identitet den koloniserade har. Och den identiteten blir den på förhand skyldige, den late, den oduglige. För hur skulle man annars kunna motivera diskrepansen mellan kolonialismens praktik och de ståtliga orden om mänskliga rättigheter, frihet och demokratI? Förtryck och rasism blir vardag.

För kolonisatören finns det två val; att spela med i kolonialismen, eller att göra uppror mot systemet. Ingen finns som kan stå utanför. Allt för ofta, menar Memmi, gör någon verkligen uppror mot orättvisan.

Det är en mäktig psykologisk studie Memmi gör i "The colonizer and the colonized". Analysen – bör dock påpekas – är inte vetenskaplig i meningen att den bygger på statistiska undersökningar eller liknande. Boken är snarare en längre kulturkritisk essä, byggd på personliga iakttagelser. Och detta är Memmi synnerligt väl vald att göra. Själv är han tunisier av judisk härkomst. Som sådan har han ofta hamnat i en dubbel ställning – varken fullt ut del av det koloniserade samhället, men inte heller del av kolonisatörens maktställning.

Trots att boken har ett antal år på nacken är många av iakttagelserna lika aktuella då som nu. Så i brist på lika starka och klarsynta analyser av kolonialismens moderna motsvarigheter står sig Memmis bok väl.